Historiska berättelser från Baskemölla/Drunkningsolyckan vid hamninloppet den 14 november 1887
Under årens lopp har många fiskare från Baskemölla omkommit på havet, i regel under storm och svåra förhållanden, ganska långt från land. Ingen olycka med så svåra konsekvenser som denna, där fem fiskare från fiskeläget omkom inför ögonen på maktlösa anförvanter och vänner har förr eller senare inträffat.
Som vanligt var fiskarna och familjemedlemmarna uppe tidigt för att göra i ordning krokarna för dagens fiske. Detta innebar att varje krok skulle förses med en sillbit, varefter "snoren" i jämna bukter lades upp på ett tråg,ett s k "tru".
Arbetet utfördes inomhus i skenet av en ljuskälla av något slag, varefter tråget eller trägen bars till hamnen och placerades på botten i båten.
Denna dag var en måndag och tidigt på morgonen lämnade man hamnen för att ta sig ut till fiskeplatserna, vilka var belägna ett stycke ut till sjöss från norr till söder om fiskeläget.
Lugnt väder rådde, varför man inte kunde segla utan måste ta till årorna. Det skulle dröja ända fram till 1910-talet innan den första motorn blev monterad i en båt från Baskemölla. Väl utkomna på fiskeplatserna började man lägga ut, eller som det hette, kasta krokarna. De båtar som gått ut sist, hann inte börja med utläggningen av krokarna förrän det började blåsa upp från nordost.
Samtidigt började det falla ett snöblandat regn, vilket gjorde att sikten blev starkt nedsatt. Vinden ökade i styrka och till sist blev det omöjligt att överhuvud taget att börja, eller för andra att fortsätta med utsättningen av fiskeredskapen. Man måste i stället försöka att hålla upp båten med stäven mot vinden och mot den ökade sjögången. De som fortfarande inte fått ut sina fiskeredskap, insåg att man inte kunde tänka på att få ut någon redskap, utan i stället gällde det att ta sig in mot land och till hamn snarast möjligt.
Vissa båtar höll ut i det längsta, i hopp om att det skulle lugna sig, något som det inte gjorde och som senare skulle visa sig, gav svåra och olyckliga konsekvenser.
Befolkningen i fiskeläget, strängt taget samtliga med anförvanter av något slag, hade med anledning av den starka pålandsvinden och den ökande sjögången,samlats vid hamnen, oroliga och rädda för hur de skulle lyckas med att ta sig in i hamnen.
De båtar som först bestämde sig för att avbryta fisketuren kom lyckligt igenom hamninloppet och in i lä bakom den låga, men ändå skyddande bryggan längs land.
Vid denna tid fanns en hamn, där det s k norra hamnkaret, liksom kajen i anslutning till själva bassängen, i princip har samma läge som i dag, men där kajernas höjd var lägre. Den ombyggda gamla hamnen blev färdig år 1928.
Djupet i hamnen och i inloppet, var helt olika mot i dag. Vid lågvatten kunde man inte ta sig in eller ut ur hamnen, med enbart hjälp av åror. I inloppet var djupet troligen omkring en meter, och detta medförde att sjöarna bröt "i botten" vid många tillfällen.
När klockan var fram emot tio hade alla båtarna utom tre kommit lyckligt iland. För dessa tre återstod det värsta, den svåra och farliga passagen just vid själva inloppet till hamnen. Vinterbild från tidigt 1920-tal vid Baskemölla hamn Förstora Vinterbild från tidigt 1920-tal vid Baskemölla hamn
Så kommer det en båt med två man i. Dessa sitter på vars sin toft med var sitt årpar och försöker hålla båten i riktning mot inloppet.
Sjön är kraftig och en våg fångar båten som "sjöränner" dvs båten och vattnet i vågen får samma fart och därmed omöjlig att styra, dvs hålla på avsatt kurs.
Enligt ögonvittnen skulle de båda ombordvarande, helt plötsligt lyfts av årorna ut i sjön, medan båten fortsatte mot land, där den togs om hand av några bybor, utan att vatten hade kommit i den.
Troligen är beskrivningen en synvilla. Att lyftas ut av årorna torde vara omöjligt. I stället hade de båda, när båten "sjörände" och skar snett i vattnet tenderat att kantra. För att ej riskera att hamna under båten, har de båda kastat sig utombords.
De båda i vattnet försökte ta sig i land på "hamnkaret" men lyckades inte, utan drevs norrut mot Silverroshallen. Dagen efter återfann man deras kroppar. Omedelbart efter syntes två båtar på väg in. I den ena båten satt två män och i den andra, något större båten satt fyra män. I vad mån man såg varandra är inte klarlagt, troligen hade man ändå inte kunnat förhindra vad som kom att hända. Strax utanför inloppet törnade de båda båtarna ihop, sida vid sida och båda båtarna kantrade.
Den mindre av dess med de två männen i, slungades in mot "Karet" där de båda lyckades ta sig upp och räddades av folk från land.
De fyra männen från den andra båten kom samtidigt i vattnet och sågs kämpa för att ta sig fram till denna, som låg i marvatten. Endast den ene av dessa lyckades gripa tag i relingen och hålla sig fast, tills båten kommit in mot stranden, där han kunde undsättas. De tre andra sågs försvinna i vågorna och de brytande sjöarna, även dessa norröver.
Under årens lopp har många fiskare från Baskemölla omkommit på havet, i regel under storm och svåra förhållanden, ganska långt från land. Ingen olycka med så svåra konsekvenser som denna, där fem fiskare från fiskeläget omkommit inför ögonen på anförvanter och vänner, där de står helt maktlösa, har förekommit varken för eller senare.
De som omkom i den första båten var Ola Olsson, 24 år ogift. Sven Mårtensson, gift och med 8 barn, där 5 var under 12 år. I den andra olycksbåten befann sig den som räddades, Tuls Jacobsson, 65 år. När Truls endast var 4 år, närmare bestämt den 12 juli 1826 drunknade hans far Jacob Truisson, 33 år utefter Blekingekusten tillsammans med den 21 årige Pehr Mårtensson, även han kom från Baske.
Vidare var det Tufve Jönsson, 50 år, ogift. Kroppen efter Tufve återfanns tre år senare, den 27 november 1890. Några bybor upptäckte den vid Tjörnedala ålbod. Kroppen identifierades av en syster till den omkomne, som igenkände ett strumpeband som han hade kring benet.
Den tredje var Jöns Sifversson, 68 år, ogift. Även han återfanns vid Tjörnedala ålbod en vecka efter olyckan.
Den fjärde och den äldste som omkom var Åke Denker, 76 år. Kroppen återfanns aldrig och anledningen därtill var enligt vad som berättades från mun till mun: Han skulle aldrig få vila i vigd jord, för han hade en gäng "forsorred sig" dvs försvurit sig, vilket skulle betyda att han svurit falskt.