Historia 1a1/Franska revolutionen

Franska revolutionen

Friheten leder folket

Bakgrund

Den franska revolutionen var en vattendelare i modern europeisk historia. Den började år 1789 och avslutades i slutet av 1790-talet med att Napoleon Bonaparte tog makten i Frankrike

Under denna period, raserade och ombildade franska medborgare landets politiska landskap. De förändrade hundraåriga institutioner som enväldet och det feodala systemet. Liksom amerikanska revolutionen dessförinnan var den franska revolutionen påverkad av upplysningens ideal, särskilt begreppen folksuveränitetsprincipen; att all offentlig makt skall utgå från en folkvald församling och tanken att alla människor har skapats lika med okränkbara (oförytterliga) rättigheter. Bland dessa rättigheter är rätten till liv, frihet och strävan efter lycka.

Även om revolutionärerna misslyckades med att uppnå alla sina mål och även om revolutionen ibland urartade till en kaotisk blodbad, spelade revolutionärerna en viktig roll i att forma moderna nationer genom att visa världen den inneboende kraften som finns i folkets vilja.

Revolutionens bakgrund. En monarki i kris

När 1700-talet gick mot sitt slut hade kung Ludvig XVI (1754-1793) och hans föregångare lämnat landet på randen till konkurs. Det berodde främst på Frankrikes kostsamma inblandning i amerikanska revolutionen och hovets extravaganta utgifter.

Situationen förvärrades av två årtionden av dåliga spannmålsskördar, torka, sjukdomar bland boskapen och skyhöga brödpriser. Detta skapade oro bland bönderna och städernas fattiga. Många uttryckte sin desperation och förbittring mot en regim som införde höga skatter men som ändå misslyckades med att förbättra situationen, genom: upplopp, plundring och strejker.

Under hösten 1786 föreslog Ludvig XVI:s finansminister Charles Alexandre de Calonne (1734-1802) ett paket med ekonomiska reformer. I den ingick en allmän fastighetsskatt som inte de privilegierade klasserna skulle slippa. För att samla stöd för dessa åtgärder och för att förhindra en växande aristokratisk revolt, sammankallade kungen Estates general ( "Generalförsamlingen") - en grupp som representerade Frankrikes präster, adel och medelklass. Det var första gången sedan 1614 som Generalförsamlingen sammankallades. Mötet var planerat till 5 maj 1789. Fram tills dess skulle delegater från de tre stånden sammanställa listor över klagomål från varje ort ( "Cahiers de doléances") att presentera inför kungen.

Den franska revolutionen i Versailles, det tredje ståndet vill ha mer makt

Bönderna var nästan ensamma om att betala skatt och bar präster och adel på sina ryggar, bildligt

Frankrikes befolkning hade förändrats avsevärt sedan 1614. De icke-aristokratiska medlemmarna av tredje ståndet representerade 98 procent av befolkningen men kunde fortfarande röstas ned av de två andra stånden, adeln och prästerna (frälsen). I upptakten till mötet 5 maj började tredje ståndet att mobilisera stöd för lika representation och avskaffandet av frälsens veto. Med andra ord, de ville räkna röster efter antal huvuden i församlingen och inte efter status. Även om samtliga medlemmar i Generalförsamlingen hade en gemensam önskan om skattemässiga och rättsliga reformer, samt en mer representativ regeringsform, var i synnerhet adeln ovillig att ge upp de privilegier de åtnjöt enligt det traditionella systemet.

När ständerna slutligen samlades på Versailles, hade det redan varit mycket offentlig debatt kring röstningsförfarandet. En ovilja till samarbete mellan stånden som ledde till fientliga utbrott mellan de tre stånden och förmörkade det ursprungliga syftet med mötet samtidigt som det undergrävde auktoriteten hos kungen, mannen som hade sammankallat mötet.

Den 17 juni hade samtalen kring röstningsreglerna strandat. Istället träffades medlemmarna ur tredje ståndet och antog formellt titeln ”Nationalförsamlingen”

När generalständernas tredje stånd skulle träda in i sammanträdeslokalen i Versailles på morgonen, tre dagar senare, fann de den tillbommad och vaktad av hundratals soldater. Istället samlades de i ett närliggande bollhus för tennisspel där de avlade den så kallade ”Bollhuseden”( "serment du Jeu de Paume"), där man lovade varandra att inte skingras förrän en reform kring konstitutionen hade uppnåtts.

Inom en vecka hade de flesta av prästerskapets representanter och 47 liberala adelsmän anslutit sig till dem, och den 27 juni samlade Ludvig XVI motvilligt alla tre stånden i den nya församlingen.

Bollhuseden

Den franska revolutionen når Paris gator. Bastiljen och skräckväldet.

Den 12 juni, samtidigt som Nationalförsamlingen fortsatte att träffas på Versailles, konsumerades huvudstaden av rädsla och våld . Även om parisarna var entusiastiska över den senaste fördelningen av kungamakten, växte paniken bland dem när rykten om en förestående militärkupp började cirkulera.

Ett folkuppror kulminerade den 14 juli när upprorsmakare stormade fästningen Bastiljen i ett försök att få tag på krut och vapen. Många anser att denna händelse, som numera firas som en nationell helgdag i Frankrike, var startskottet för den franska revolutionen.

Bastiljen stormas

Vågen av revolutionära glöd och utbredd hysteri svepte snabbt genom landsbygden. Detta ledde till uppror mot år av exploatering. Bönder plundrade och brände hus och hem ägda av skatteindrivare, godsägare och feodalsystemets elit. Det upproret blev känt som ”Den stora rädslan” ( "la Grande peur"). Landsbygdsupproret påskyndade den tilltagande utflyttningen av adeln från landsbygden till städerna och inspirerade nationalförsamlingen att avskaffa feodalismen i landet. Det skedde den 4 augusti 1789. Undertecknandet kallades senare av historikern Georges Lefebvre för "Den gamla ordningens dödsattest."

Sans-culotter, arbetarklassens revolutionärer med typiska frygiska röda mössor

Revolutionens politik. Att skapa en ny konstitution.

Den 4 augusti 1789 antog församlingen ”Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter” ( "Déclaration des droits de l'homme et du citoyen"). Den innehöll en redogörelse för de demokratiska principerna, dessa principer var i sin tur förankrade i de filosofiska och politiska idéer upplysningens tänkare som Jean Jacques Rousseau (1712-1778) fört fram. Dokumentet proklamerade församlingens åtagande att ersätta ”ancien régime”, det sätt kungen härskat över Frankrike, med ett system som byggde på: lika möjligheter oavsett stånd, yttrandefrihet, folksuveränitet - principen att all offentlig makt skall utgå från en folkvald församling och slutligen en representativ regering där alla stånden var likvärdiga.

Att skapa en formell konstitution visade sig vara en extra svår utmaning för den nationella konstituerande församlingen, som dessutom var tvungen att fungera som lagstiftare under dessa hårda ekonomiska tider. I flera månader brottades medlemmarna med grundläggande frågor om Frankrikes nya politiska landskaps form och utsträckning. Vem skulle t.ex. vara ansvarig för val av delegater? Skulle präster vara skyldig trohet till den romersk-katolska kyrkan eller den franska regeringen? Kanske viktigast av allt, hur mycket makt skulle kungen ha? Hans offentliga ställning försvagades ytterligare efter ett misslyckat försök att fly i juni 1791. 

Frankrikes första skriftliga konstitution antogs den 3 september 1791. De mer moderata rösterna i församlingen fick igenom sina önskemål om att inrätta en konstitutionell monarki där kungen hade kunglig vetorätt och möjlighet att utse ministrar. Den kompromissen dög inte för inflytelserika radikaler som Maximilien de Robespierre (1758-1794), Jean Paul Marat (1743-1793), Camille Desmoulins (1760-1794) och Georges Danton (1759-1794), som istället började trumma upp folkligt stöd för en mer republikansk regeringsform och en rättegång för Ludvig XVI.

Marat, knivhöggs till döds i badet av girondisten Charlotte Corday

Franska revolutionen blir radikal, terror och revolt.

I april 1792 förklarade den nyvalda lagstiftande församlingen krig mot Österrike och Preussen, där man trodde att franska emigranterna byggde kontra revolutionära allianser till stöd för adeln och kungen. Det hoppades också på att kunna sprida sina revolutionära ideal i hela Europa genom att starta ett krig. 

Under tiden tog den politiska krisen en radikal vändning på hemmafronten, när en grupp rebeller, ledda av extremistiska jakobiner, attackerade det kungliga residenset i Paris och grep kungen den 10 augusti 1792.

Följande månad, mitt i en våg av våld i Paris där upprorsmakare massakrerade hundratals personer man trodde var emot revolutionen, byttes den lagstiftande församlingen ut till ”Nationalkonventet” som proklamerade avskaffandet av monarkin och skapandet av den franska republiken. Den 21 januari 1793 skickade kung Ludvig XVI till giljotinen, dömd till döden för högförräderi och brott mot staten. Hans fru Marie-Antoinette (1755-1793) drabbades av samma öde nio månader senare.

Ludvig XVI och Marie Antoinette

Tiden efter kungens avrättning präglades av krig mot olika europeiska länder och intensiva delningar inom Nationalkonventet. Det i sin tur var inledningen till den franska revolutionens mest våldsamma och turbulent fas. 

Avrättning i giljotinen

I juni 1793 tog jakobinerna kontroll över Nationalkonventet från de mer moderata Girondisterna  och de instiftade en rad radikala åtgärder, bland annat inrättandet av en ny kalender och utrotningen av kristendomen. De utlöste också det blodiga ”skräckväldet” ( "la Terreur"), en 10 månader lång period då blotta misstanken om att en person var revolutionens fiende ledde till dödsstraff och tusentals halshöggs i giljotinen utan rättegång dessförinnan. Många av morden utfördes på direkt order från Robespierre, som drakoniskt styrde ”Välfärdsutskottet” ända tills hans egen avrättning den 28 juli 1794.

Robespierres död var början på ”Thermidorkrisen”, en mer moderat fas i revolutionens historia när det franska folket gjorde uppror mot skräckväldets terror.

Avrättningen av Robespierre

Slutet på revolutionen, början på Napoleons makt

Napoleon Bonaparte

Den 22 augusti1795 bestod Nationalkonventet till stor del av Girondister som hade överlevt skräckväldet. De godkände en ny konstitution som skapade Frankrikes första tvåkammarregering. Den verkställande makten skulle ligga i händerna på ett Direktorat ("Directoire") med fem medlemmar utsedda av parlamentet. Rojalisterna och jakobinerna protesterade mot den nya regimen men tystades snabbt av armén, som vid den här tiden leddes av en ung och framgångsrik general vid namn Napoleon Bonaparte (1769-1821).

Direktoratets fyra år vid makten var full av finansiella kriser, missnöje, ineffektivitet och, framför allt, politisk korruption. I slutet av 1790-talet vilade Direktoratets makt nästan helt på militären. Bara med hjälp av soldater kunde de upprätthålla sin auktoritet och det hade gjort att mycket av makten skänkts till generalerna. Soldaternas ledare. Den 9 november 1799 när frustration över Direktoratets inkompetenta ledning nått en topp, iscensatte Bonaparte en statskupp. Genom den avskaffade han Direktoratet och utsåg sig själv till Frankrikes "första konsul." Den händelsen markerade slutet på den franska revolutionen och början på Napoleoneran. En tid när Frankrike skulle komma att dominera stora delar av den europeiska kontinenten.