Peter Gay - Weimarkulturen

Peter Gay framför själv i förordet till pocketutgåvan av Weimarkulturen 2001, att det han syftar på med originaltitelns underrubrik The Outsider as Insider är att de personer som varit outsiders i samhället under kejsartiden, Gay nämner ”demokrater, judar, avantgardistiska konstnärer och liknande personer”, (en uppräkning som får mig att associera till Nietzsches definition av de överflödiga som ” krämare, kristna, kor, kvinnor, engelsmän och andra demokrater.”) blir insiders under Weimarrepubliken. Gay definierar i sammanhanget insiders som ”beslutsfattare på museer, orkestrar, teatrar, privata lärdomscentra.”.

I boken menar sig också Gay ha visat på att denna förändring påbörjas redan under kejsartiden, att den inte bara är en följd av att tyskarna förlorade kriget.

Weimarkulturen följer ett i huvudsak kronologiskt upplägg, men kapitelrubrikerna ger även en tematisk vinkel åt dispositionen.

I det första kapitlet En traumatisk födelse. Fran Weimar till Weimar. presenterar Gay oss för några av Weimarrepublikens mest betydelsefulla personligheter, såväl inom politik som kultur, samt skissar upp den politiska, kulturella och idémässiga bakgrunden till Weimarrepubliken. (En rent historisk/politisk översikt återfinns i Appendix I) Redan i detta inledande kapitel tar författaren även upp de fatala brister i uppbyggnadsskedet som i begynnelsefasen redan förebådar Weimarrepublikens undergång, stridigheter mellan ideologiska falanger, systemfel, brister i rättsystemet m.m. För att tala med Marcuse kan man alltså sammanfatta att Gay här presenterar oss för att ”I vår begynnelse är vårt slut”.

Att använda En traumatisk födelse som rubrik ger en tydlig fingervisning om att Gay ämnar utgå från att beskriva Weimarkulturen som en levande organism, något som han också använder sig av boken igenom. Det implicerar även grunden till det psykoanalytiska perspektiv på historien som författaren anammar. Beskriver man historien som en sorts väsen, (vilket naturligtvis inte innebär att man hävdar att den är ett väsen, ett liv i sig, men kanske att den styrs av generellt förekommande, psykologiska tendenser) så är det rimligt att analysera den ur en psykoanalytisk synvinkel. (Kan det finnas kopplingar här till t.ex. Hegels ”Weltgeist”, en association man kanske även kan göra utifrån rubriken på kapitel 2. Förnuftets gemenskap, då begreppet ”Vernunft” ofta i historiesammanhang är starkt förknippat med Hegel)?

Freuds inflytande över författaren genomsyrar hela Weimarkulturen. Peter Gay redovisar sitt förhållningssätt i det inledande förordet ”jag var…övertygad om att historiker kunde ha nytta av Freuds tankegångar”. Han menar att hans utgångspunkt i psykoanalysen ”fäste uppmärksamhet vid en vitt spridd psykologisk situation i Tyskland mellan 1918 och 1933”.

I kapitel 2. Förnuftets gemenskap beskriver även Gay när han sammanfattar delar av det pragmatiskt förnuftsinriktade intellektuella arbetet under den tidiga Weimarrepubliken även hur det samtida förhållningssättet till Freud och psykoanalysen utvecklades.

När Gay fortsätter med att beskriva Det hemliga Tyskland. Poesin som maktfaktor. pekar han på hur ett par av tidsperiodens främsta diktare kom att betraktas med någon form av avgudadyrkan och hur Stefan Georges och Rainer Maria Rilkes kraftfulla poesi uppfyllde ett psykologiskt behov av längtan, helhet, fantasi och lidelse hos många tyskar, och att detta påverkade samhällsklimatet. Gay framför även här sin tes om att Weimarkulturens utveckling påbörjas redan under kejsartiden, genom att analysera Georges och Rilkes förhållande till Hölderlin. När Gay går från kapitel 2 och poesin till kapitel 3 och Hunger efter helhet så menar han att det nåddes ett ”informellt, huvudsakligen tyst samförstånd (mellan diktare, professorer och stat) att ..de skulle avstå från kritik, rentav från politik i allmänhet, om staten i sin tur gav dem frihet att leva något udda privatliv och omfatta tämligen oortodoxa åsikter på det filosofiska och religiösa området”. Gay menar att man under en period från vissa håll försökte skapa ett avstånd mellan kulturen och politiken, och att man försökte göra detta i någon sorts samförstånd. Att vara ”opolitisk” blev även det en form av politik.

Även, kanske främst, ungdomen strävade efter ”helhet”. Det är mycket intressant att följa de kulturhistoriska kopplingar Gay gör mellan Weimarrepublikens ”Wandervögel” och senare tendenser hos nazi-ungdomar, och den inspiration som stod att finna hos Heidegger. Detta återvänder författaren även till i det avslutande kapitlet. Gay sammanfattar delar av den rådande tendensen som ”trötthet på frihet” och låter detta åter peka framåt mot republikens fall. Kulturen kunde alltså, även när den tog avstånd från politiken, få politiska konsekvenser.

Gay formulerar denna tids fascination för historien väldigt väl när han skriver att man ”sökte ett meningsfullt liv i en meningslös republik” genom att söka hjältar och självkänsla i historien. Ett utmärkt exempel på hur man kan anföra ett psykologiskt behov som en faktor i den historiska utvecklingen. Även Bauhaus tas av Gay upp som ett exempel på att man sökte helhet ”genom att försöka tillgodose både ekonomiska och estetiska behov”.

I kapitel 5. återgår Gay till den liknelse, baserad på Freud, han använder sig av i första kapitlet när han väljer rubriken Sonens uppror. Expressionismens år. Författaren skriver här att ”Även om expressionisterna gjorde sitt bästa att, efter bästa förstånd, tjäna Revolutionen, så var de i regel revolutionära utan att vara politiska…”. Gay framför åsikten att liksom expressionismen var en löst sammanhållen företeelse var denna skolas målare representanter för en ”vag” hållning, men att de bidrog i hög grad till Weimarandan. Dramatikerna var enligt Gray tydligare i sin hållning. I det sista kapitlet i boken hävdar Gray t.o.m. att expressionismen ”dominerade politiken lika mycket som måleriet eller scenkonsten”!

Sonens uppror mot fadern var ett genomgående tema i expressionisternas verk, enligt Gray, som drar paralleller till novemberrevolutionen. Fadersmord nämns som ett återkommande inslag i expressionisternas verk. Överhuvudtaget kan man se expressionisternas förakt för ”god smak”, tradition och stillastående som en parallell till ungdomens önskan att göra revolution mot föräldragenerationens värderingar. Denna bör väl ha varit desto större som föräldragenerationens värderingar i detta fall dragit in Tyskland i ett förödande krig.

Den tes Gray i förordet skriver ligger bakom underrubriken The Outsider as Insider beläggs i detta kapitel genom att företrädare för den expressionistiska skolan nämns som chefer för framstående institutioner som teatrar.

När Hindenburg 1925 väljs till president, ser Gay detta som symboliskt, i och med detta hade ”faderns hämnd påbörjats”. Många är de historieforskare som hävdar att historien rör sig som en pendel, och varje rörelse i en riktning möts av en motreaktion, och ser man händelsen ur det perspektivet är det en naturlig rektion att ”fadern” vill hämnas på ”sonen”. Om man studerar gruppsykologi så ser man att det är en vanlig tes att när en grupp uppnått, eller upplever att den uppnått, samhörighetsfasen reagerar den ofta starkt mot dissidenter, och den kastas då ofta tillbaka till rollsökningsfasen. Kanske kan man även använda den liknelsen vid beskrivningen av valet 1925?

Den avslutande, domedagsklingande, rubriken Faderns hämnd. Objektivitetens uppgång och fall. förebådar berättelsens slut, och psykologiska upplösning. Gay pekar här på att ekonomin i Tyskland förbättrades under de korta åren 1924 – 1929, men att den sedan rasar igen. Vi kan dra slutsatsen att detta hade en mycket stor psykologisk effekt på tyskarna. I Diogenes och Schopenhauers fotspår kan man hävda att de få årens hopp och förbättringar ledde till att den efterföljande ekonomiska nedgången bara upplevdes som etter värre. Expressionisternas fokusering på känsla går över i ett nytt hyllande av, och sökande efter, objektiviteten – ”Neue Sachlichkeit”. Denna skola präglades enligt Gray av ”realism i miljöteckningen, noggrann återgivning, en återgång till naturalistiskt språk och, om det måste vara idealism, en nykter idealism”. Gray använder Thomas Manns Bergtagen som ett tydligt exempel på filosofin bakom Neue Sachlichkeit, och menar att den resa romanens huvudperson Castorp gör, filosofiskt såväl som psykologiskt, kan ses som en parallell till den kulturella utvecklingen i Weimarrepubliken.

Gay beskriver hur Berlin utkristalliseras som det kulturella epicentret, centrum för utveckling, framsteg och förfall. När jag läser författarens beskrivning av Berlin under Weimarrepublikens senare hälft associerar jag till skildringar av Rom under den senare kejsartiden. Kulturen verkar ha präglats av samma känsla av att dansa på kanten av en grav. Här kan man associera till hur pigan Lina i Emil i Lönneberga tycker att om kometen ändå ska komma så ska hon se till att ha riktigt roligt på marknaden innan.

Enligt Gay var det ungdomen som ledde den politiska rörelsen åt höger. Nazisterna var duktiga på att utnyttja ungdomarnas psykologiska behov av klarhet och ett nytt framtidshopp. Gay menar att ”Faderns hämnd och moderns allmakt var två aspekter av Weimartidens scenkonst, båda lika fördärvliga för ungdomen”, och att Weimarkulturen själv lade grunden för de psykologiska tendenser hos ungdomen som sedan kunde utnyttjas av nazisterna. Själva ungdomens iver och brist på tålamod var ett hot mot republiken. Oförmågan hos de styrande att stävja denna iver, eller att erbjuda ett demokratiskt utlopp för den, bidrog till republikens fall.

Utöver den tes Gray själv för fram i förordet till pocketupplagan 2001 kan man säga att en mer generellt uttryckt huvudtes i boken är att, på samma sätt som Montesquieu menade att ett folks kynne kan bestämma ett folks styre, så kan ett folks psykologiska status, tendens och utveckling styra dess historia. På ett mycket intressant och trovärdigt sätt, låter Gray konsekvent den mänskliga psykologin bilda bakgrund till den kulturella och politiska utvecklingen. I förordet skriver Gray att ”Talet om sönernas uppror och fädernas hämnd är en omformulering av tesen i min undertitel: dessa outsiders var överlag människor som drevs av en ungdomlig önskan att avskaffa gamla ärevördiga tankar och institutioner. Fäderna som tog hämnd på sin upproriska avkomma var ideologer som sörjde förlorade institutioner och ett förlorat rike”.

UppgifterRedigera

  • Psykobiografin har tidvis varit en populär form för att skriva historia. Den går ut på att man försöker analysera en persons psykologiska bevekelsegrunder, oftast har detta gjorts utifrån Freud. Vad tror du, kan psykologin eller psykoanalysen vara ett verktyg för att nå bättre kunskaper inom historieämnet? Vilka hinder eller problem kan du tänka dig att en modern person skulle kunna stöta på i försök att förstå eller analysera historiska personers, låt säga Peter den Store, Adolf Hitler eller Jeanne d'Arc, psykologiska drivkrafter?
  • Gay lyfter ungdomskultur som en viktig drivkraft i ett samhälles utveckling. Kan du se exempel idag på ungdomskultur som påverkar samhället? Reflektera utifrån några exempel som du väljer!
  • Gay skulle kunna kritiseras för ett patriarkalt anslag. Hur och varför? Välj ett av Gays påståenden som du tycker har ett typiskt manligt perspektiv, och försök skriv om det med ett modernt genusperspektiv.