Nazistiskt bokbål i Berlin, 1933

InnehållRedigera

Om Joseph RothRedigera

Joseph Roth var en judisk författare och skribent som växte upp i Brody, som då tillhörde Österrike-Ungern, nuvarande Ukraina. 1916 anmälde sig Roth som frivillig till den kejserliga armén och han var med om striderna vid östfronten. Under perioden 1924 – 1933 var han verksam som journalist i Tyskland och i sammanställningen What I Saw finner vi en sammanställning av artiklar där Roth beskriver Weimarrepublikens väg mot undergången, och nazismens framväxt, i en mängd ögonblicksbilder från Berlin. Roth beskriver i texterna hur han känner sig sakna hemland efter att kejsardömet Österike-Ungern upphört att existera. Han beskriver hur det blivit svårt att känna sig tysk och samtidigt vara jude, och hur judisk och kristen tradition påverkat europeisk humanism och samhällstradition. Titeln på den artikel som analyseras i denna bok, The Auto –dá-Fe of the Mind, refererar till den spanska inkvisitionen. En autodafé var tillkännagivandet av domar utfärdade av inkvisitionsdomstolarna. Dessa domar kunde vara både friande och fällande, och omgärdades med högtidliga ritualer, ofta med symbolik kring renande, såsom eld.

 
Friederich Hollaender var en framstående kompositör på Berlins cabaretscener under Weimarrepubliken. Här tillsammans med hustrun, den firade skådespelerskan Blandine Ebinger

Begreppet har senare kommit att användas i samband med brännande av kättare eller böcker, en användning som dock t.ex. NE menar är felaktig.2 I Roths text syftar begreppet på de bokbål där nazisterna brände böcker av meningsmotståndare eller böcker som upplevdes som anstötliga. 1933 gick Joseph Roth i permanent exil. Resten av sitt liv bodde Roth i Paris, även om han långa tider befann sig på resande fot. Roths hustru som drabbades av schizofreni kom att dödas av nazisterna. Joseph Roth led av alkoholism och han avled i Paris vid 45 års ålder. Under sitt vuxna liv var den judiske Roth även starkt intresserad av katolicismen, och enligt vissa källor ska det ha hållits två begravningsceremonier för Roth, såväl en katolsk som en judisk. Till Roths mest framstående verk kan räknas romanerna Radetszymarch (1932) och Die Legende vom Heiligen Trinker (1939).

Auto da fé of the MindRedigera

Artikelns titel, The Auto –dá-Fe of the Mind, refererar till den spanska inkvisitionen. En autodafé var tillkännagivandet av domar utfärdade av inkvisitionsdomstolarna. Dessa domar kunde vara både friande och fällande, och omgärdades med högtidliga ritualer, ofta med symbolik kring renande, såsom eld. Begreppet har senare kommit att användas i samband med brännande av kättare eller böcker, en användning som dock t.ex. NE menar är felaktig.[1]

I Roths text syftar begreppet på de bokbål där nazisterna brände böcker av meningsmotståndare eller böcker som upplevdes som anstötliga. Roth inleder artikeln The Auto –dá-Fe of the Mind med att konstatera att få människor verkar ha genomskådat den fulla betydelsen av nazisternas bokbål Han beskriver hur samtiden står skräckslagen inför nazisternas barbariska framfart men hävdar att den fulla vidden av det som pågår ännu inte sjunkit in. Och vad är då den fulla vidden enligt Roth? Jo, det europeiska intellektets undergång.

I sin inledning liknar Roth nazisterna vid Cimbrerna och Teutonerna, men är tydlig med att förklara att han inte ser de samtida germanerna som dessas ättlingar. Att Roth gör detta tillägg kan möjligen vara ett avståndstagande från nazisternas egen historieskrivning. Cimbrerna och Teutonerna var folkslag som under 100-talet f. Kr krigade mot, och plundrade, andra folkslag runt om i norra Europa. Liknelsen förstärker presentationen av nazisterna som barbarer, men kan även tjäna för att lyfta fram Roths historiska och klassiska bildning, detta intellekt som han försvarar i sin text. Roth använder mycket starka liknelser i det inledande stycket. Han beskriver nazisterna som ”mechanical orangutans” med fruktansvärda vapen, och att dessa ”barbarians” lyckats gudaförklara sig själva. Inom judendomen har det alltid funnits ett starkt motstånd mot avgudadyrkan varför Roths tal om ”the technical apotheosis of the barbarians” kan ha sitt ursprung i hans judiska värderingar.

Roth tar inledningsvis upp att bokbålen och utstötandet ur samhället är riktat mot judar. Han avslutar dock inledningsstycket med att säga att den insikt som människor måste komma till är att det som pågår innebär att det europeiska intellektet har kapitulerat. Man skulle härav kunna dra slutsatsen att Roth menar att det finns en stark koppling mellan judarna, judendomen och europeisk intellektualism.

Roth förtydligar en koppling mellan judar och europeisk bildning i nästa stycke. Han skriver att det är dags för de tyska skribenter av judisk härkomst som stridit i första linjen mot de utskickade ättlingarna till stora tyska fabriksjättarna att ge upp och kapitulera. De fabriksjättar han nämner är Leuna- Werke och I G Farben-Werke, som blev en gemensam koncern på 1920-talet. De var främst i Tyskland inom kemiteknisk industri, och kom att bli betydelsefulla under andra världskriget då de framställde kemiska medel åt det nazistiska styret, med hjälp av tvångsarbetskraft. Åter gör Roth alltså en koppling mellan mekanisering och tyskar. Enligt Roth var det författare av judisk härkomst som bildade front i striden mot de mekaniska människorna och var ”defenders of Europé”, och därför var de de första som stupade. Åter ser vi att Roth menar att den europeiska bildningen, civilisationen, intellektualismen, och judendomen är starkt sammankopplade.

 
Marlene Dietrich i Berlin 1933, innan hon lämnar Tyskland i protest mot nazismen.

Roth fortsätter med att mena att judarna har en fördel – de kan inte låta sin rädsla tvinga dem att bli förrädare. Han menar att det Tredje Riket (igen kopplar han till antiken genom att kalla dem vandaler) kan komma att utnyttja de europeiska intellektuella som inte är judar genom att försöka inkorporera dem i den egna kulturen, att de kan ”kidnappa” deras verk och därigenom erbjuda skaparna en räddning undan förföljelse. Judarna är dock undantagna från det här hotet, eftersom man hatar dem, inte bara p.g.a. deras intellekt utan även p.g.a. deras blod, skriver Roth. Hos Groth finner vi detta att judendomen inte endast är en religion förtydligat. Hon påpekar att judendomen tillika är en etnicitet och en kultur. Denna judendomens etniska definition har flera gånger lyfts fram som en faktor som bidragit till antisemitismen, bl.a. tas detta upp hos Groth och hos Prager som skriver att ”Hatet till judarna har varit mänsklighetens stora hat. Medan hatet till andra grupper alltid förekommit, har inget hat varit så universellt, så djupt eller så varaktigt som antisemitismen.” Judarna är därför förhindrade att låta feghet tysta dem, menar Roth. Det kommer inte att hjälpa, eftersom deras rastillhörighet ändå inte kommer att tillåta dem att accepteras. Roth menar att detta gör att judarna inte kan lämna ”the noble ranks of the European army” och han utropar att ”God himself – and we are proud of the fact – will not allow us to betray Europe, Christendom and Judaism”. Här för alltså Roth samman judendomen inte bara med det europeiska arvet utan även med kristendomen. Ska man tolka detta som att Roth tar avsteg från synen på judendomen som en etnicitet utöver att vara en religion? Eller är det snarare ett tecken på att Roth ser den kulturella samhörigheten, det intellektuella arvet från t.ex. renässanshumanismen som en faktor som ger en starkare gemenskap mellan grupperna än vad etniciteten skiljer dem åt?

I stycket som följer hävdar Roth att det är judarna, snarare än de kristna, som i samtiden försvarar kristendomen. Han skriver att påven och protestanterna ger vika för nazisternas övervåld och blir medlöpare, medan judarna inte har detta val p.g.a. sitt blod. Härav skulle man kunna dra slutsatsen att Roth i första hand inte talar om kristendom och judendom som religioner, utan som kulturella bärare av en idé om mänskliga värden och humanism. Enligt Groth anses det inom judendomen att det inte är tron i sig som frälser, utan gärningarna och att man följer de noakidiska buden. Både kristendomen och islam anses göra detta varför judendomen alltid respekterat dessa läror. Att vara öppen inför kristendomen, förklara sig vilja försvara kristendomen, på det sätt som Roth gör i denna text, är alltså lika mycket i linje med judendomen som man kan tolka det vara positivt till kristendomens människosyn och etik. Roth kallar judarna för den europeiska kulturens förfäder. Han hävdar vidare att judarna är ”the only legitimate German representatives of that culture”. Då han precis påtalat att han ser protestanterna och katolikerna, genom påven, som stupade inför nazisternas övermakt, kan detta uttalande tolkas antingen som att han anser att judendomen är den enda källan till europeisk kultur och intellektualism, eller som att han anser att de kristna förlorat denna legitimitet genom att kapitulera ”to the heathen civilization of poison gases, to the ammonia breathing Germanic war god”.

Groth beskriver hur judarna tvingats leva i förskingring, och hur diasporan orsakat en känsla av hemlöshet hos många judar. Roth frågar sig om författare av judisk härkomst någonsin känt sig hemmahörande i Tyskland. Han menar att den preussiska anti-intellektuella militärtradition, vars främsta representant Bismarck var vid Tysklands bildande, som präglat Tyskland gjort att alla intellektuella tyskar känt sig vilsna i sitt eget hemland. Här kan man dra paralleller till hur judar slets mellan sin nationella tillhörighet och sin kulturella gemenskap under diasporan i t.ex. Spanien och Östeuropa.

Roth menar att det europeiska intellektet, baserat i judendomen, tvingats i antingen fysisk eller mental exil när militarism och industrialistisk kapitalism tagit över makten i Tyskland. Den värsta fienden mot bildning och intellektualism menar dock Roth att de tyska universiteten är. De verksamma vid universiteten ägnar sig åt att sprida andlig giftgas menar Roth, och deras syfte är att förvandla sann bildning till läran om preussisk överhöghet. ”Allt vanligare blev de ’vetenskapliga’ publikationer som försökte påvisa judarnas… fördärvliga inflytande i samhället” skriver Groth. Kanske är det dessa publikationer som föranleder Roths utfall mot de tyska universiteten? Man kan se att Roth gör en koppling mellan ett minskat judiskt inflytande och civilisationens förfall.

I nästa stycke gör Roth en historisk tillbakablick där han menar att nazisternas bokbål och kulturmord bara är en logisk följd av det preussiska kulturhatet. Han skriver att preussarna alltid varit fiender ”of the intellect, of books, of the Book of Books – that is, the Bible – of Jews and Christians, of humanism and Europe.” Åter drar Roth paralleller mellan den judeo-kristna kulturen, humanismen och bildningen samt dess kulturella uttryck. Roth hävdar att nazisternas judehat, morden på judar och bokbålen, inte alls är en följd av att Weimarrepublikens försök att bygga en demokrati misslyckats, även om detta kunde ses som en direkt utlösande orsak, utan istället är en oundviklig följd av ett historiskt förakt mot, och rädsla för, intellektuell verksamhet. Hos Roth ställs alltså militarism och industrialism, kanske även kapitalism – mot intellektualism, humanism och judeo-kristen bildningstradition.

Roth riktar sedan kritik mot sina egna, och menar att judar själva har bidragit till sin undergång. Han går till anfall mot de judar som kallat sig själva ”German citizens of the Jewish faith” och anklagar dem för att ha assimilerats till den grad att de förvandlats till judiska protestanter, som genom att kalla sig för tyska medborgare, istället för tyskar, själva utpekat sig som tillhörande ett utanförskap, en annan nation. Roth skriver att det är av ren feghet de inte förnekar den tradition de fötts i, utan istället låtsas de som om hela judendomen har låtit döpa sig. Här framgår att Roth menar att judar visst är att räkna som tyskar, inte endast som tyska medborgare, vilket innebär att judendomen för honom inte är en särart på så sätt att den måste vara knuten till en viss nationalitet, eller bristen på sådan. Han knyter sedan åter an till kopplingen mellan judendom och kultur, han skriver att dessa ”Sunday Jews”, ett uttryck måste tolkas som judar som i så hög grad brutit med sin tradition att de liksom kristna firar helgdag på söndag, hänger sig åt korrumperad konst och populistisk kultur för att de glömt bort sitt ursprung ”to profess liberalism and freethinking”. Dessa egenskaper ser alltså Roth som specifikt tillhörande en judisk bildningstradition och ett judiskt kulturideal.

Detta synsätt ifrågasätts av Peukert som tvärtom menar att den judiska kulturens assimilering och modernisering hade kunnat medverka till att motverka antisemitismen. Roth beskriver istället processen som en av orsakerna till att judarna miste sin intellektuella integritet och därmed öppnade sig för anfall. Däremot instämmer Peukert i att judarna genomgick en process där delar av deras traditioner och särart mattades ut och försvann. För Peukert var detta dock inte i sig en händelseutveckling med negativa tendenser, såsom det beskrivs av Roth. Att antisemitismen inte försvann, utan tvärtom kom att öka, beror inte enligt Peukert på att judarna slutar att försvara intellektualismen och konsten när de mister sin judiska identitet, utan på att stora mängder judar från Östeuropa invandrade till Tyskland under 20-talet och deras mycket distinkta kultur upplevdes som extremt skrämmande och främmande och hällde nytt vatten på den antisemitiska kvarnen.

Roth slår sedan fast att de tyska judarna bidragit med i princip all kultur och intellektuell verksamhet värd namnet i Tyskland under hela 1900-talet. Han skriver att ”the preussan junkers” knappt var läs- och skrivkunniga utan tvärtom fulla av förakt för allt vad förfining, intellektualism och konst vill heta. Roth lyfter som bevis på vanliga tyskars ointresse för bildning fram att man valde Hindenburg till president efter att denne förklarade sig aldrig ha läst en bok i hela sitt liv. Är ett folk som väljer en illitterat människa till ledare särskilt långt ifrån att själva börja bränna böcker, frågar sig Roth. Åter tar han upp att de judar som bidrog till denna utveckling genom att t.ex. rösta på Hindenburg, inte borde vara förvånade över att deras tanketradition sedan bränns på bål.

Här drar Roth en tydlig parallell mellan bildning och judisk tradition samt bildning och civilisation och ett humant samhälle. När människor tar avstånd från bildning lämnar de golvet fritt för dumhet och ondska. När judarna tappar sin tradition av intellektualism, bildning och kultur bidrar de till sin egen undergång. Genom att avstå från sin kultur, säger Roth, banar de väg för den kultur som vill utplåna dem.

Roth utmanar sedan Goebbels att visa upp en enda form, eller ett enda exempel, av finkultur som inte frambringats av en jude, eller sponsrats av en jude, eller lyfts fram och ställts ut eller publicerats av en jude. Han skriver att han inte tror att man kan frambringa en enda arisk konstnär som kan påvisa sig ha blivit marginaliserad eller missaktad p.g.a. detta judiska kulturmonopol utan tvärtom var det judar som hjälpte fram de konstnärer av annan etnicitet som slog igenom under 1900-talet. Nazisterna har å andra sidan tystat alla röster utom sina egna, och Roth skriver att i swastikans skugga kan bara den allra ynkligaste konst och litteratur växa. Som en utmaning kastar Roth denna handske, att all kultur värd namnet på något sätt skapats av en jude, eller med hjälp av en jude – att det på något sätt finns ett beroende av judarna i Tyskland för att bildning och kultur överhuvudtaget ska kunna existera. Mellan judendom, bildning och kultur sätter här Roth ett tydligt likhetstecken!

Sedan följer en lång lista med författare av judisk härkomst som enligt Roth har varit 1900-talets kulturbärare i Tyskland. På listan återfinns namn som Klaus Mann, Rainer Maria Rilke och Franz Werfel. Roth skriver att de alla har stupat på ”the intellect’s field of honor” och att de hamnat på tyskarnas bål för att de har ett gemensamt drag, ”their Jewish blood and their European intellect”. Här kopplar alltså Roth judendomen till etnicitet snarare än till den gemensamma kulturen, men samhörigheten, likhetstecknet, med europeisk intellektualism kvarstår.

I nästa stycke understryker Roth att Europa är en helhet, man kan inte angripa ett folk eller en folkgrupp i Europa utan att det inverkar även på någon annan. När man förföljer judar i Tyskland, skriver Roth, visar man även förakt för andra judar i Europa, när man angriper tyska intellektuella hotar man även övriga intellektuella i Europa, när man angriper judisk lag och tradition attackerar man all lag och all rättvisetradition. Roth upprepar: när judarna dör i Tyskland dör de för Europa. Detta kan tolkas som att Roth ser humanismen som en i grunden europeisk företeelse, an allmän tanketradition av kulturell verksamhet och intellektualism som bärs av judeo-kristna kulturer och omfattar hela den europeiska bildningskulturen. Kopplingen mellan judendom som tradition och kultur, samt europeisk intellektualism och humanistisk värdegrund är här mycket stark.

Roth avslutar med att slå fast att judar slogs första världskriget för Tysklands räkning, de dog för Tyskland. Han menar med att de trots detta offras, både för att de är judar och för att de genom sitt verk haft kulturellt inflytande i Tyskland, beskrivit ”the real Germany”, och att det är för detta de nu dödas, bränns, av Tyskland.

Med tanke på att detta skrivs 1933, cirka sex år innan den egentliga Förintelsen inleds, ringer Roths slutord förfärande för den läsare som sitter med historiens facit i hand.

EpilogRedigera

Joseph Roth ger oss i What I Saw fantastiska ögonblicksskildringar från Berlin under åren 1920 – 1933. Denne författare skildrar människors längtan, och den tomhet avsaknaden av mening skapar.

Den största mängden artiklar, sjutton stycken, är skrivna mellan åren 1920 –23. Dessa är de år som Peukert beskriver som ”the most hectic and eventful of the Weimar Republic”, både Peukert och Kolb kallar dem för krisår. Den inledande händelse som dessa år formar sig efter är att i januari 1920 sätts Versaillesfördraget i effekt.

De artiklar som är skrivna 1920 beskriver utanförskap och oordning. Vi möter statslösa och hemlösa. Det är en dyster bild av otillräcklighet och meningslöshet som målas upp. Den kombineras dock med värme, som i bilden av pojken som drömmer om en framtid till sjöss och beskrivs som ”ex Red Guard, adventurer and pirate in spe”. Berättelsen om mannen som ägnat nio år åt att bygga en modell av Salomons tempel är underbart sorglig. Samtidigt som det gör ont hur hans livsverk ignoreras, visar författaren en enorm ömhet för hans strävan.

1921 har artiklarna ändrat fokus något, och om man skulle försöka ange en röd tråd, kan man säga att de handlar om ytlighet. ”The most important, the less important and the unimportant only appear to be important, less important, unimportant. It´s their image that tells us their worth, not their being” skriver Roth i maj 1921. Författaren skildrar livet på barerna och restaurangerna, där han ger exempel på hur man försöker hålla skenet av normalitet och ordning uppe, utan att riktigt lyckas. Hans sätt att skildra hur kvinnorna försöker normalisera attentatet mot Segermonumentet genom att dra paralleller till att de minsann känner med en gång på lukten om något är på väg att brännas vid hemma är mästerligt. Roth vill visa hur vi eftersträvar normalitet, eller sken av normalitet, under de mest kalabalikartade omständigheter.

Innebörden i de två artiklarna utgivna 1922 sammanfattas väl i följande citat:”it is sufficient to see a single lilac shrub in a dusty city courtyard to understand the deep sadness of all the hidden lilac trees anywhere in the world”. Roth verkar ta ställning mot moderniseringens effektivisering av människan, först genom att uttala hur sorgligt det är att t.o.m. syrenerna måste fylla en funktion, istället för att bara blomma, och sedan genom att ironisera över hur flygplanen säkert inte tillkom för att effektivisera utan för att åstadkomma förbrödring mellan människor och örnar, och hur skyskraporna tillåter oss att komma upp bland molnen när vi går till kontoret på de översta våningarna – närmare Gud.

Det känns då absolut följdriktigt att artiklarna från 1923 spinner kring identitets- och historielöshet. Richard utan kungarike har förlorat sin identitet i nästan lika hög grad som de oidentifierade liken på polisstationen. Människorna söker sig till den lilla parken på jakt efter ett naturligt förflutet som inte existerar längre. ”The gold maker of our past, the modern alchemist, makes capital out of the sensation of the past” sörjer Roth

1924 inleds den period som Kolb och Peukert benämner ”relativ” respektive ”bedräglig” stabilisering. Artiklarna från 1924-25 kretsar kring energi – förödad och förödande energi som kanske, kanske inte kan kontrolleras. Bilderna av cyklisterna som frenetiskt cyklar runt runt samma bana, av trafikkaoset på Potsdamer Platz, av rörelsen på järnvägsstationen förmedlar en känsla av strävan, kraft - och meningslöshet.

De senaste artiklarna, som är skrivna mellan 1928 och 1933 visar Weimarrepublikens väg utför. När Roth 1929 skriver att ”It´s not only in Jerusalem that there is a Wailing Wall. Grenadierstrasse is one Wailing Wall after another”, är det en liknelse som är så stark, och profetisk, att den ger mig rysningar. Den smärta som genomlyser bokens sista artikel, utgiven 1933, är påtaglig. När Roth skriver att ”The European mind is capitulating” och fortsätter ”Yes, we have been beaten”, är det förfärligt att sitta med facit i hand och veta vad dessa rader förebådar.

UppgifterRedigera

  • "Är ett folk som väljer en illitterat människa till ledare särskilt långt ifrån att själva börja bränna böcker?", frågar sig Roth. Besvara hans fråga!
  • Roth beskriver nazisternas bokbål genom att jämföra dem med inkvisitionens autodafe. Reflektera kring bokbålen, i praktiken och deras symbolik. Vad är det man bränner när man bränner böcker?


KällorRedigera

  1. [http://www.ne.se/lang/autodafe, Autodafe Nationalencyklopedin, hämtad 2013-05- 09.]