Herr Arnes pengar/I rådhuskällaren. III

I rådhuskällaren. III


Elsalill gick ut ur rummet, där hon hade stått och sköljt värdinnans bägare, och stängde sakta dörren efter sig. Hon stannade i den smala gången utanför. Hon tog stöd mot väggen och stod orörlig i nära nog en timme.
   Medan hon stod där tänkte hon på sig själv: "Jag kan inte förråda honom. Han kan ha gjort vad ont han vill, men jag håller honom av hjärtat kär. Jag kan inte sända honom till stegel och hjul. Jag kan inte se dem bränna av honom hand och fot."
   Stormen, som hade rasat hela dagen, tilltog och blev allt kraftigare ju längre det led på kvällen, och Elsalill hörde dess starka brus där hon stod i mörkret.
   "Nu har den första vårstormen anlänt," tänkte hon. "Nu har den kommit i sin väldighet för att göra havet fritt och bryta upp isen. Om några dagar kommer vi att ha öppet vatten, och då kommer sir Archie att resa härifrån, för att aldrig mer vända hit igen. Han kommer inte att begå några flera brott medan han är iland. Vad är det då för nytta med att han blir infångad och straffad? Varken de döda eller de levande blir lugnade av det."
   Elsalill svepte kappan omkring sig. Hon tänkte, att hon skulle gå hem och sätta sig tyst vid sitt arbete utan att avslöja hemligheten för någon människa.
   Men innan hon hade lyft sin fot för att gå hade hon redan gett upp sin avsikt och blev stående.
   Hon stod stilla och hörde stormen brusa. Hon tänkte än en gång på att det snart skulle bli vår. Snön skulle försvinna, och jorden skulle klä sig i grönt.
   "Gud förbarme sig, vad blir det för vår för mig!" tänkte Elsalill. "Ingen glädje och ingen lycka kan grönska för mig efter den här vinterns kyla."
   "Det var bara för ett år sedan," tänkte hon. "Den gången var jag så lycklig, när vintern var till ända och våren kom. Jag minns en kväll. Den var så vacker att jag inte kunde sitta hemma vid gården. Då tog jag min fostersyster vid handen och vi vandrade ut i marken för att ta in gröna löv och pryda ugnsmuren."
   Hon stod och mindes hur hon och hennes fostersyster hade vandrat längs en grön stig. Och där vid sidan av vägen hade de sett en liten ungbjörk som hade blivit avhuggen. Det syntes på veden att den hade blivit huggen för flera dagar sedan. Men nu såg de, att det stackars avhuggna trädet hade börjat grönska och att dess blad trängde ut ur knopparna.
   Då hade hennes fostersyster stannat och böjt sig ner över trädet. "Ack, du stackars träd," sa hon, "vad ont har du gjort när du inte kan dö, trots att du är avhugget? Varför måste du slå ut dina blad som om du ännu levde?"
   Då hade Elsalill skrattat åt henne och svarat henne: "Det grönskar väl så ljuvligt, därför att den, som har huggit av det skall se vilken skada han har gjort och känna ånger."
   Men hennes fostersyster hade inte skrattat. Hon hade fått tårar i ögonen.
   "Det är en stor synd att fälla ett träd i lövsprickningen, då det är så fullt av kraft att det inte kan dö. Det är förfärligt för en död när han inte får ro i sin grav. De som är döda kan inte vänta sig mycket gott, de kan varken nås av kärlek eller lycka. Det enda goda de kan begära det är att få sova i stilla ro. Det är klart att jag gråter när du säger att björken inte kan dö, därför att den tänker på sin mördare. Det är det hårdaste öde för en som har blivit bestulen på livet, att inte få sova i ro, därför att han måste förfölja sin mördare. De döda har inget annat att längta efter än att få sova i ro."
   Då Elsalill kom ihåg detta, började hon gråta och vrida sina händer.
   "Min fostersyster får inte ro i sin grav," sa hon, "om jag inte förråder min älskade. Om jag inte hjälper henne med det här, då måste hon irra omkring ovan jord utan vila och ro. Min stackars fostersyster. Hennes främsta önskan är att få ro i sin grav, och det kan jag inte ge henne utan att jag sänder den jag älskar till stegel och hjul."

Originaltext: http://runeberg.org/herrarne/13.html