Herr Arnes pengar/I rådhuskällaren. II

I rådhuskällaren. II


En dag var det inte någon fisk att rensa på bryggorna, så Elsalill hade fått stanna hemma. Hon satt ensam i stugan och spann. Det brann en stor brasa i spisen och det var ganska ljust i stugan.
   Mitt under arbetet kände hon ett lätt drag, som om om en kall vind hade strukit över hennes panna. Hon tittade upp och såg då att hennes döda fostersyster stod framför henne på golvet.
   Elsalill lade handen på sländan, så att den stannade, och satt stilla och betraktade sin fostersyster. Till en början blev hon rädd, men hon tänkte inom sig: "Det passar inte mig att bli rädd för min fostersyster. Antingen hon är död eller levande, är jag däremot glad över att få se henne."
   "Kära," sa hon till den döda, "önskar du något av mig?"
   Den andra sa till henne med en röst, som var utan både styrka och ton: "Min syster Elsalill, jag har tagit tjänst på värdshuset, och värdinnan har låtit mig stå och diska koppar och fat hela dagen. Nu mot kvällen är jag så trött att jag inte står ut längre. Jag har gått hit för att fråga om du inte vill komma och hjälpa mig."
   Då Elsalill hörde detta tyckte hon att det drogs en slöja över hennes förstånd. Hon kunde inte tänka mer, eller undra eller känna fruktan. Hon kunde bara känna glädje över att hon återsåg sin fostersyster och hon svarade: "Ja, kära, jag vill genast komma och hjälpa dig."
   Då gick den döda mot dörren, och Elsalill följde henne. Men då de stod på tröskeln stannade hennes fostersyster och sa till Elsalill: "Du skall sätta på dig din kappa. Det blåser en hård storm ute." Och då hon sa detta, lät hennes röst litet mindre tonlös och tydligare än tidigare.
   Elsalill tog då ner sin kappa från väggen och svepte den om sig. Hon tänkte för sig själv: "Min fostersyster älskar mig ännu. Hon vill mig inget ont. Jag är bara lycklig över att få följa henne vart hon än vill föra mig."
   Därefter följde hon den döda genom många gator, alltifrån Torarins stuga, som låg på en stenig brant, ända ner till de jämnare gatorna vid hamnen och torget.
   Den döda gick hela tiden två steg före Elsalill. Det var en stark storm som tjöt genom gränderna den kvällen och Elsalill märkte att då vinden blåste hårt och försökte pressa henne mot väggen, ställde sig den döda mellan henne och vinden och skyddade henne så gott hon kunde med sin späda kropp.
   Då de äntligen kom till rådhuset gick den döda nedför källartrappan och vinkade åt Elsalill att följa henne. Men då de gick i trappan blåste vinden ut ljuset i lyktan som hängde i förstugan och de stod i mörker. Då visste inte Elsalill vart hon skulle gå, utan den döda måste lägga sin hand på hennes för att leda henne. Men den dödas hand var så kall, att Elsalill ryckte till och började skaka av skräck. Då tog den döda bort sin hand och lindade in den i en flik av Elsalills kappa, innan hon ännu en gång försökte leda henne. Men Elsalill kände iskylan tvärsigenom både foder och pälsverk.
   Nu ledde den döda, Elsalill genom en lång gång och öppnade sedan en dörr för henne. De kom in i en liten mörk kammare, dit det föll ett svagt ljus genom en lucka i väggen. Elsalill såg att de befann sig i ett rum där värdinnan brukade ha sin skänkpiga stående för att diska de koppar och fat hon behövde för att ställa fram på borden till gästerna. Elsalill kunde skymta att det stod en vattenbalja på en pall, och i luckan stod många bägare och skålar, som behövde sköljas.
   "Vill du hjälpa mig med det här arbetet i kväll, Elsalill?" sa den döda. "Ja, kära," sa Elsalill, "du vet att jag vill hjälpa dig med vad du än önskar."
   Med det lade Elsalill av sig kappan. Hon vek upp sina klänningsärmar och började arbetet.
   "Kan du vara mycket tyst och stilla härinne, Elsalill, så att inte värdinnan märker att jag har skaffat mig hjälp?"
   "Ja, kära," sa Elsalill, "det kan jag visst vara."
   "Ja, ha det bra, Elsalill!" sa den döda. "Nu skall jag bara be dig om ännu en sak. Och det är att du inte är alltför arg på mig efter det här."
   "Vad är det här, att du tar farväl?" sa Elsalill. "Jag vill gärna komma alla kvällar och hjälpa dig."
   "Nej, mer än i kväll behöver du inte komma," sa den döda. "Jag tror att när du hjälper mig i natt så kommer jag att få det här ärendet avslutat."
   Medan de talade på detta viset hade Elsalill redan böjt sig ner över arbetet. Allt var stilla en stund, men så kände hon ett svagt drag över pannan, på samma sätt, som då den döda hade kommit till henne i Torarins koja. Hon såg då upp och märkte, att hon var ensam. Hon förstod vad det var, som hade känts som en svag vind över hennes panna, och sa för sig själv: "Min döda fostersyster har kysst min panna, innan hon skildes ifrån mig."
   Elsalill gjorde nu först färdigt sitt arbete. Hon sköljde av alla skålar och kannor och torkade dem. Sedan gick hon fram till luckan för att se om några nya hade blivit ditsatta. Hon fann inga där, och hon ställde sig då i luckan och såg ut i källarsalen.
   Det var en sådan stund på dagen, då inga gäster brukade komma till källaren. Värdinnan satt inte bakom sin disk, och ingen av hennes tjänare fanns i rummet. De enda, som fanns där var tre män som satt vid ändan av ett stort bord. De var gäster, men de verkade vara väl hemmastadda, eftersom en av dem, som hade tömt sin bägare, gick fram till disken, fyllde den ur ett av de stora fat med öl och vin, som låg uppstaplade där, och satte sig att dricka igen.
   Elsalill stod där som om hon kom från en främmande värld. Hon hade sina tankar hos sin döda fostersyster, och hon tänkte inte på det hon såg. Det dröjde en lång stund innan hon märkte att de tre männen vid bordet var henne välbekanta och kära, eftersom de som satt där inte var några andra än sir Archie och hans båda vänner, sir Reginald och sir Filip.
   Under de sista dagarna hade inte sir Archie kommit till Elsalill, och hon blev glad över att se honom. Hon tänkte först ropa till honom att hon stod där helt nära. Men så tänkte hon på hur underligt det var att han aldrig mer kom till henne, och hon stod stilla. "Kanske har han träffat en annan kär," tänkte Elsalill. "Kanske han tänker på henne nu."
   För sir Archie satt ett litet stycke från de andra. Han satt tyst och stirrade rakt framför sig, utan att dricka. Han tog ingen del i samtalet, och då hans vänner sa något till honom, brydde han sig oftast inte om att svara.
   Elsalill hörde att de andra försökte muntra upp honom. De undrade varför han inte drack. De uppmanade honom till och med att han skulle gå och tala med Elsalill för att bli glad igen.
   "Ni skall inte bry er om mig," sa sir Archie. "Det är en annan jag tänker på. Jag ser henne jämt framför mig, och jag hör jämt hur hennes röst låter i mina öron."
   Och Elsalill såg, att sir Archie satt och stirrade mot en av de tjocka pelarna som bar upp källartaket. Nu såg hon också det hon inte hade märkt förut. Att hennes fostersyster stod vid den där pelaren och såg på sir Archie. Hon stod där alldeles orörlig i sin gråa dräkt, och det var inte lätt att urskilja henne där hon höll sig tätt tryckt intill pelaren.
   Elsalill stod helt stilla och såg inåt rummet. Hon märkte att hennes fostersyster höll sina ögon lyfta då hon såg på sir Archie. Under hela tiden, som hon hade varit med Elsalill, hade hon gått med ögonen nedslagna.
   Men hennes ögon var det enda som var fasansfullt hos henne. Elsalill såg, att de var brustna och skumma. De var utan blick och ljuset återspeglade sig inte i dem längre.
   Efter en stund började sir Archie åter att jämra sig. "Jag ser henne alltid. Hon följer mig vart jag går," sa han.
   Han satt vänd mot pelaren där den döda stod, och stirrade fram mot henne. Men Elsalill förstod att han inte såg den döda. Han talade inte om henne, utan om någon som ständigt fanns i hans tankar.
   Elsalill stod kvar vid luckan och följde med allt som skedde. Hon tänkte att hon helst av allt ville veta vem det var som sir Archie ständigt bar i sina tankar.
   Plötsligt märkte hon att den döda hade satt sig på bänken bredvid sir Archie och viskade i hans öra.
   Men sir Archie visste fortfarande inte om att hon var så nära honom och att hon satt och viskade i hans öra. Han märkte bara hennes närvaro genom den förfärliga ängslan som drabbade honom.
   Elsalill såg att då den döda hade suttit och viskat ett par ögonblick vid sir Archie, lade han ner sitt huvud i händerna och grät: "Ack, tänk om jag aldrig hade hittat den unga jungfrun!" sa han. "Jag ångrar inget annat än att jag inte lät den unga jungfrun komma undan när hon bad mig."
   De båda andra skottarna upphörde att dricka och såg förskräckta på sir Archie, som på det här sättet lade bort all manlighet och gav vika för ånger. De visste inte vad de skulle göra en stund, men sedan gick en av dem fram till disken, tog den största dryckeskanna som stod där och fyllde den med rött vin. Sedan gick han fram till sir Archie, slog honom på axeln och sa: "Drick, min bror! Herr Arnes penningar räcker fortfarande. Så länge vi har råd att skaffa oss sådant vin som detta, behöver inte sorgen ta makten över oss."
   I detsamma som det här var sagt: "Drick, min bror! Herr Arnes penningar räcker fortfarande," såg Elsalill, att den döda reste sig från bänken och försvann.
   Och i det ögonblicket såg Elsalill tre karlar framför sig. Män som hade stora skägg och ludna skinnkläder och som kämpade med herr Arnes folk. Och nu insåg hon att det var samma tre män som satt i källaren: sir Archie, sir Filip och sir Reginald.

Originaltext: http://runeberg.org/herrarne/12.html