Förföljelse. III


Sir Archie kunde inte förstå varför hans sinne alltid var fullt av så tunga tankar. Han glömde dem inte om han satt och talade med Elsalill, och inte heller då han satt och drack med sina kamrater. Om han dansade natten i ända i sjöbodarna kunde han inte komma ifrån dem, och inte undgick han dem om han vandrade milslånga vägar utåt det frusna havet.
   "Varför skall jag alltid minnas det som jag inte vill komma ihåg?" sa sir Archie till sig själv. "Det känns som om någon hela tiden smög sig efter mig och viskade i mitt öra."
   "Det känns som om någon spann ett nät omkring mig," sa sir Archie, "för att fånga alla mina tankar och lämna mig denna enda kvar. Jag kan inte se jägaren som ställer ut nätet, men jag hör hans steg då han kommer smygande efter mig."
   "Det känns som om en målare gick framför mig och målade allt som jag tittar på men han målar hela tiden samma tavla," sa sir Archie. "Men om jag vänder blickarna mot himlen eller mot jorden ser jag däremot inget annat än en enda sak."
   "Det känns som om en stenhuggare satt bredvid mitt hjärta och bultade in en enda sorg där," sa sir Archie. "Jag kan inte se stenhuggaren, men dag och natt kan jag höra hur hans slägga hamrar och bultar. 'Du stenhjärta, du stenhjärta,' säger han, 'nu måste du ge vika. Nu skall jag hamra in en sorg i dig.'"
   Sir Archie hade två vänner, sir Filip och sir Reginald, som alltid följde honom. De var oroliga över att han alltid var sorgsen och att inget kunde göra honom lycklig.
   "Vad är det du saknar?" brukade de säga. "Varför är dina ögon så brinnande och varför är dina kinder så bleka?"
   Sir Archie ville inte säga dem vad det var, som plågade honom. Han tänkte: "Vad skulle mina kamrater säga om mig ifall de insåg att jag äts upp av mina känslor? De skulle inte lyda mig längre om de fick veta att jag plågas av ånger över en gärning som var nödvändig."
   Då de pressade honom sa han, för att lura dem:
   "Det går inte som jag vill i dessa dagar. Det är en jungfru som jag vill vinna, men jag kan inte nå henne. Det kommer alltid något i min väg."
   "Kanske det är så att den jungfrun inte älskar dig?" sa sir Reginald.
   "Visst tror jag att hennes sinne är vänt till mig," sa sir Archie, "men det är något som vakar över henne, så att jag inte kan vinna henne."
   Då började sir Reginald och sir Filip att skratta, och de sa: "Den jungfrun skall vi nog skaffa dig."
   På kvällen kom Elsalill gående ensam uppför gränden. Hon var trött från arbetet och hon tänkte för sig själv: "Det är ett hårt liv och det ger mig ingen glädje. Jag blir illamående av att stå och känna fisklukten hela dagen. Jag blir illamående av att höra de andra kvinnorna skämta och skratta med så hårda röster. Jag blir illamående av de hungriga måsarna som flyger över borden och försöker rycka fiskbitarna ur mina händer. Om bara någon kunde komma och föra bort mig härifrån! Då skulle jag följa honom till världens ände."
   Då Elsalill nådde det ställe där gränden var mörkast, kom sir Reginald och sir Filip ut ur skuggan och hälsade henne.
   "Jungfru Elsalill!" sa de. "Vi kommer med bud från sir Archie. Han ligger sjuk hemma i härbärget. Han längtar efter att få tala med dig och ber att du skall följa med oss hem till honom."
   Elsalill började bli orolig över att sir Archie skulle vara mycket sjuk, och hon vände genast om tillsammans med de två skotska herrarna som skulle föra henne till honom.
   Sir Filip och sir Reginald gick på var sin sida om henne. De log mot varandra och tänkte att ingenting kunde vara lättare än att lura Elsalill.
   Elsalill hade så bråttom. Hon nästan sprang nedåt gränden. Sir Filip och sir Reginald måste ta ut stegen för att kunna följa henne.
   Men då Elsalill skyndade så snabbt framåt började något rulla framför hennes fot. Det var något som kastades framför henne, och hon var nära att snava över det.
   "Vad är det, som rullar och far framför mina fötter?" tänkte Elsalill. "Det måste vara en sten som jag har sparkat upp ur marken och som rullar iväg nedåt backen."
   Hon hade så bråttom att komma till sir Archie. Hon tyckte inte om att hindras av detta som rullade tätt framför hennes fötter. Hon sparkade det åt sidan, men det kom genast tillbaka och rullade framför henne nedåt gränden.
   Elsalill hörde att det klirrade som silver då hon sparkade det åt sidan, och hon såg att det blänkte och skimrade.
   "Det är inte någon vanlig sten," tänkte Elsalill. "Jag tror att det är ett silvermynt." Men hon hade så bråttom att komma till sir Archie att hon inte tyckte sig ha tid att ta upp det från gatan.
   Men gång på gång rullade det framför hennes fötter, och hon tänkte: "Du kommer fortare fram om du böjer dig ner och tar upp det. Du kan kasta iväg det långt bort om det inte är någonting."
   Hon böjde sig ner och tog upp det. Det var ett stort silvermynt som lyste vitt i hennes hand.
   "Vad är det du hittar på gatan, jungfru?" sa sir Reginald. "Det lyser så vitt i månskenet."
    Just då gick de förbi en av de stora sjöbodarna, där främmande fiskare bodde medan de låg i Marstrand för sitt arbete. Framför ingången hängde en hornlykta, som kastade ett svagt sken ner på gatan.
   "Låt oss se vad du har funnit, jungfru!" sa sir Filip och stannade under lyktan.
   Elsalill höll upp myntet mot lyktan och hon hade knappt kastat sina blickar på det, förrän hon började ropa: "Detta är en av herr Arnes penningar! Jag känner igen den. det här är en av herr Arnes penningar!"
   "Vad är det du säger, jungfru?" undrade sir Reginald. "Varför säger du, att det här är en av herr Arnes penningar?"
   "Jag känner igen det," sa Elsalill. "Jag har ofta sett herr Arne hålla det myntet i sin hand. Ja, visst är det här en av herr Arnes penningar."
   "Ropa inte så högt, jungfru!" sa sir Filip. "Det börjar redan komma folk som skyndar sig hit för att få höra varför du skriker."
   Men Elsalill hörde inte på sir Filip. Hon såg att dörren till sjöboden stod öppen. Mittpå golvet därinne brann en eld, och runtomkring brasan satt en mängd karlar och samtalade i långsamt och lugn ton.
   Elsalill skyndade in till dem. Hon höll upp myntet högt i luften.
   "Hör upp, alle man!" ropade hon. "Nu vet jag att herr Arnes mördare är vid liv. Se här! Jag har funnit en av herr Arnes penningar!"
   Alla männen vände sig mot henne. Hon såg då att Torarin fiskhandlare också satt med i kretsen.
   "Vad är det du kommer och ropar om, jungfru?" undrade nu Torarin. "Hur kan du skilja herr Arnes penningar från andra mynt?"
   "Jag borde väl känna igen just denna penning från alla andra," sa Elsalill. "Den är gammal och stor, och den har ett urklippt jack i kanten. Herr Arne sa att den var från de gamla norska kungars tid, och den lämnade han aldrig ifrån sig för att betala ett inköp."
   "Nu skall du berätta var du har funnit den, jungfru," sa en annan av fiskarna.
   "Jag har funnit den på gatan rullande framför mina fötter," sa Elsalill. "Där hade väl en av mördarna tappat den."
   "Det är nog sant, det du säger," sa Torarin, "men vad kan vi göra åt det? Vi kan inte hitta mördarna bara därför att du vet, att de har vandrat på en av våra gator."
   Fiskarna insåg att Torarin hade talat klokt. De satte sig åter till rätta omkring elden.
   "Kom du med mig hem, Elsalill!" sa Torarin. "Det här är inte tiden då en jungfru skall gå omkring på gator och torg."
   Då Torarin sa detta såg sig Elsalill om efter sina följeslagare. Men sir Reginald och sir Filip hade smugit iväg utan att hon hade märkt när de gick.

Originaltext: http://runeberg.org/herrarne/10.html