Herr Arnes pengar/Förföljelse. II

Förföljelse. II

En annan gång satt sir Archie i Torarins stuga och talade med Elsalill.
   De två var ensamma. De skämtade med varandra och var glada.
   Sir Archie satt och talade med Elsalill om att hon skulle följa honom till Skottland. Där ville han bygga ett slott åt henne och göra henne till en förnäm borgfru. Han sa henne, att hon skulle få hundra tärnor under sig och att hon skulle få dansa i kungens hov.
   Elsalill satt tyst och lyssnade till varje ord, som sir Archie sa till henne, och hon trodde på allt. Och sir Archie tänkte att han aldrig tidigare hade stött på en flicka som hade varit så lätt att lura som Elsalill.
   Plötsligt blev sir Archie alldeles tyst och såg ner på sin vänstra hand.
   "Vad är det, sir Archie, varför talar ni inte mer?" frågade Elsalill.
   Sir Archie öppnade och slöt handen krampaktigt. Han vände den fram och tillbaka.
   "Vad är det, sir Archie?" frågade Elsalill. "Ni har väl inte fått ont i er hand?"
   Då vände sig sir Archie mot Elsalill med ett uppskrämt ansikte och sa: "Ser du håret, Elsalill, som är snott om min hand? Ser du den ljusa hårlocken ?"
   Då han började tala, såg den unga jungfrun ingenting, men innan han hade slutat såg hon en slinga ljust, fint hår vira sig ett par gånger om sir Archies hand.
   Och den unga jungfrun hoppade skrämt upp och skrek: "Sir Archie, vems hår är det som ni håller virat om er hand?"
   Sir Archie tittade förskräckt och osäker bort mot henne. "Jag känner att det är riktigt hår, Elsalill. Det lägger sig svalt och mjukt om handen. Men varifrån kommer det?"
   Jungfrun satt och stirrade på handen med ögon som verkade vilja falla ur hennes huvud. "Det var på det sättet min fostersysters hår låg snott kring handen på den som dödade henne," sa hon.
   Men nu började sir Archie skratta. Han drog raskt tillbaka sin hand.
   "Se," sa han, "du och jag, Elsalill, vi skrämma upp oss som småbarn. Det var inget annat än ett par starka solstrålar som föll in genom fönstret."
   Men den unga jungfrun började gråta och sa: "Nu känns det som om jag återigen ligger på ugnsmuren, och jag ser mördarna när de arbetar. Ack, jag hoppades i det längsta att de inte skulle upptäcka min kära fostersyster, men till sist kom en av dem och drog ner henne från muren. Och när hon försökte fly lindade han hennes hår om sin hand och höll fast henne. Men hon låg på knä för honom och sa: 'Se hur ung jag är! Låt mig få behålla livet så att jag får leva så länge att jag lär mig förstå varför jag blivit född! Jag har inte gjort dig något ont, varför vill du då döda mig? Varför skall du neka mig att leva?' Och han hörde inte på henne, utan dödade henne."
   Medan Elsalill sa detta, stod sir Archie med rynkade ögonbryn och såg åt sidan.
   "Ja, om jag en gång mötte den mannen!" sa Elsalill. Hon stod med knutna nävar inför sir Archie.
   "Du kan inte möta den mannen," sa sir Archie. "Han är död."
   Men jungfrun kastade sig på bänken och snyftade. "Sir Archie, sir Archie, varför fick ni mig att tänka på de döda? Nu kommer jag att gråta hela kvällen och hela natten. Gå ifrån mig, sir Archie, eftersom jag inte kan tänka på något annat än de döda längre! Nu måste jag tänka på min fostersyster, hur snäll hon var mot mig."
   Och inte var sir Archie i stånd att trösta henne. Han blev bortjagad av hennes tårar och jämmer och gick istället iväg till sina dryckesbröder.

Originaltext: http://runeberg.org/herrarne/09.html