Förföljelse. I


PÅ DEN SIDAN AV MARSTRANDSÖN, som vette inåt mot skärgården och låg skyddad av en krans av öar och holmar, fanns staden med alla dess hus och byggnader. Där rörde sig människor i gränder och gator. Där låg hamnen, som var full av båtar och skepp. Där saltades sill. Där rensades fisk. Där låg kyrkan och kyrkogården. Där låg rådhus och torg. Och där stod månget högt träd, som vajade grönt om sommaren
   Men på den hälften av Marstrandsön som vette västerut mot havet och som varken skyddades av ö eller skär, fanns det inget annat än ödsliga, nakna klippor och sönderslitna berguddar, som stack ut i havet. Där fanns ljungtuvor med bruna toppar. Stickande snår av törnbuskar. Lyor för utter och räv och bo för ejder och mås, men inga stigar, inga hus och inga människor.
   Torarins koja låg högt uppe på kammen av ön så att den hade staden på sin ena sida och vildmarken på den andra. Och då Elsalill öppnade sin dörr låg breda, nakna hällar framför henne, från vilka hon kunde se långt åt väster. Ända till den mörka randen där havet låg öppet.
   Alla de sjömän och fiskare som låg infrusna i Marstrand brukade gå förbi Torarins koja för att stiga upp på klipporna och se efter om vikar och sund hade börjat att kasta av sig sitt istäcke.
   Elsalill stod ofta i stugdörren och såg efter dem som gick dit upp. Hon var bedrövad efter den stora sorg som hade drabbat henne, och hon tänkte: "Jag tycker att alla är lyckliga som har något att längta till. Men jag äger ingenting i hela världen som jag längtar efter."
   En kväll såg Elsalill att en lång man, som bar en bredbrättad hatt med stor plym, stod uppe på hällarna och tittade åt väster ut över havet som alla de andra. Och Elsalill såg genast att mannen var sir Archie, de skotskes anförare, som hade talat med henne nere på bryggorna.
   Då han gick förbi stugan på hemvägen till staden, stod Elsalill fortfarande kvar i dörren, och hon grät.
   "Varför gråter du?" frågade han och stannade framför henne.
   "Jag gråter, därför att jag inte har något att längta efter," sa Elsalill. "Då jag såg er stå på klippan och se ut över havet, tänkte jag: 'Han däruppe har säkert ett hem på andra sidan havet som han är på väg att resa till.'"
   Då blev sir Archie så rörd att han sa: "Ingen har talat med mig om mitt hem på långa år. Gud vet hur det står till på min faders gård. Därifrån for jag då jag var sjutton år för att tjäna i främmande härar."
   Med det gick sir Archie in i stugan till Elsalill, och han började tala med henne om sitt hem.
   Och Elsalill satt stilla och hörde sir Archie tala både länge och väl. Hon kände sig lycklig över varje ord som hon hörde sir Archie säga.
   Men då det började bli dags för sir Archie att gå, bad han Elsalill, att han skulle få kyssa henne.
   Då sa Elsalill nej och skyndade undan mot dörren, men sir Archie ställde sig i vägen för henne och tvingade sig på henne.
   Då gick dörren till stugan upp, och husmodern rusade in.
   Då vek sir Archie tillbaka från Elsalill. Han bjöd henne bara handen för att ta farväl och skyndade bort.
   Men Torarins mamma sa till Elsalill: "Det var rätt av dig, att du sände bud efter mig. Det är inte passande för en jungfru att sitta ensam i stugan med en sådan man som sir Archie. Det vet du väl, att en legoknekt, han äger varken heder eller samvete."
   "Har jag sänt bud efter er?" sa Elsalill förvånad.
   "Ja," svarade gumman, "då jag stod på bryggan vid arbetet, kom en liten jungfru som jag inte har sett förr och sade, att du hälsade och bad att jag skulle gå hem."
   "Hur såg den jungfrun ut?" sa Elsalill.
   "Inte såg jag så noga på henne att jag kan säga dig hur hon såg ut," sa gumman. "Men det jag lade märke till var att hon gick så lätt över snön, att inte ett ljud hördes."
   Då Elsalill hörde detta blev hon alldeles blek och sa: "Då var det väl en av himlens änglar som gav er budet och förde er hem."

Originaltext: http://runeberg.org/herrarne/08.html