Herr Arnes pengar/Den fredlösa

Den fredlösa

NÄSTA DAG hade stormen upphört. Nu var det blidväder, men isen smälte inte särskilt mycket utan havet stod lika stängt som någonsin.
   Då Elsalill vaknade på morgonen, tänkte hon: "Visst är det bättre att en brottsling omvänder sig och lever efter Guds bud, än att han blir straffad och dödad."
   Fram på dagen sände sir Archie en budbärare till Elsalill, som förde med sig en bred armring av guld till henne .
   Och Elsalill blev glad över att sir Archie hade tänkt på att göra henne lycklig, och hon tackade budbäraren och tog emot gåvan.
   Men då han hade gått kom hon att tänka på att sir Archie hade köpt den här ringen till henne för herr Arnes penningar. Hon stod inte ut med att se den, då hon tänkte på detta. Hon slet bort den från armen och kastade den långt ifrån sig.
   "Vad skall det bli för ett liv för mig om jag ständigt måste tänka att jag lever av herr Arnes penningar?" tänkte hon. "Kommer jag inte att tänka på de stulna pengarna om jag för en smula mat till mina läppar? Och om jag får ett nytt klädesplagg kommer jag väl att höra hur det ringer i mitt öra att det här är köpt på ett ohederligt vis. Nu inser jag att det är omöjligt att följa med sir Archie och leva ett liv tillsammans med honom. Jag skall berätta detta för honom då han kommer till mig."
   Vid skymningen kom sir Archie till henne. Han var glad. Han hade inte varit plågad av otäcka tankar och han trodde att det berodde på att han hade lovat att göra lika gott mot en ung jungfru som han gjort ont mot en annan.
   Då Elsalill såg honom och hörde honom tala orkade hon inte säga till honom att hon var bedrövad och ville skiljas från honom.
   Alla de sorger som gnagde på henne glömde hon då hon satt och hörde på sir Archie. Nästa dag var en söndag och då gick Elsalill i kyrkan. Hon gick dit både under högmässan och aftonsången.
   Då hon satt och lyssnade till prästen under högmässan, hörde hon någon snyfta och gråta helt nära henne.
   Hon trodde, att det var någon av dem som satt bredvid henne i bänken som grät, men om hon tittade till höger eller vänster, så såg hon inget annat än lugna och högtidliga människor.
   Ändå hörde hon tydligt, att någon grät, och hon tyckte att den gråtande var så nära henne att hon skulle kunna röra henne om hon bara sträckte ut sin hand.
   Elsalill satt och hörde hur det suckade och snyftade, och hon tänkte inom sig att hon aldrig hade hört något som hade låtit så sorgset.
   "Vem är det, som bär på en så djup sorg att hon måste fälla så bittra tårar?" tänkte Elsalill. Hon såg bakom sig och hon lutade sig fram över nästa bänk för att se. Men alla satt tysta, och ingens ansikte var översköljt av tårar.
   Då tänkte Elsalill, att hon egentligen inte behövde undra. Från allra första stunden hade hon vetat vem det var som grät bredvid henne.
   "Kära," viskade hon, "varför visar du dig inte för mig såsom du gjorde i förrgår? Du vet väl ändå att jag gärna vill göra allt vad jag kan för att torka dina tårar."
   Hon lyssnade efter svar, men hon fick inget. Hon hörde bara hur den döda snyftade bredvid henne.
   Elsalill försökte att lyssna till vad prästen sa från sin predikstol, men hon kunde inte följa med vad han sade särskilt bra. Hon blev otålig och viskade: "Jag vet en som har större skäl att gråta än någon annan, och det är jag själv. Hade inte min fostersyster låtit mig veta vilka som var hennes mördare, så kunde jag ha suttit här nu med hjärtat fullt av fröjd."
   Medan hon lyssnade på gråtandet blev hon alltmer irriterad, så mycket att hon tänkte: "Hur kan min döda fostersyster begära av mig, att jag skall förråda den jag älskar? Hon hade aldrig velat göra något liknande själv, om hon ännu hade levat."
   Hon satt instängd i kyrkbänken, men hon kunde knappt hålla sig stilla. Hon vaggade kroppen fram och tillbaka, och hon vred händerna. "Nu kommer väl det här att följa mig hela dagen," tänkte hon. "Vem vet," fortsatte hon och blev alltmer ängslig, "vem vet om det inte kommer att följa mig genom hela mitt liv?"
   Men snyftningarna som hon hörde bredvid sig blev allt djupare och tyngre, och till sist rördes hennes hjärta så att hon själv började gråta.
   "Den som gråter så har nog en förfärligt tung sorg," tänkte hon. "Den måste nog bära på ett lidande som är tyngre än att någon levande kan fatta det."
   Då gudstjänsten var slut och Elsalill hade kommit ut ur kyrkan, hörde hon inte det där snyftandet mera. Men under hela hemvägen gick hon själv och grät, därför att hennes fostersyster inte kunde få ro i sin grav.
   Då det återigen blev gudstjänst på aftonen gick Elsalill tillbaka till kyrkan eftersom hon måste få veta om hennes fostersyster satt där och grät ännu .
   Och så snart Elsalill trädde in i kyrkan, hörde hon henne, och hennes själ darrade inom henne då hon hörde snyftningarna. Hon kände att hennes styrka försvann från henne och hon kunde inte göra något annat än att hjälpa den döda som gick fredlös omkring bland människorna.
   Då Elsalill kom ut ur kyrkan var det ännu så ljust att hon kunde se att en av dem som gick före henne satte blodiga fotspår i snön.
   "Vem kan det vara som är så fattig att han går med nakna fötter och sätter blodiga fotspår i snön?" tänkte hon.
   Alla de som gick framför henne såg ut att vara välbärgat folk. De var alla ordentligt klädda och hade skor på fötterna.
   Men de röda fotspåren var inte gamla. Elsalill såg hur de avtrycktes i snön av någon i den skaran, som gick före henne.
   "Det är någon, som har gått sig fördärvad på långa vägar," tänkte hon. "Gud, låt honom inte behöva gå länge, innan han kommer in under tak och får vila!"
   Hon ville gärna veta vem det var som hade gjort en så tung vandring och hon följde efter fotspåren trots att det innebar att hon måste vika av från sin egen väg.
   Men plötsligen märkte hon att alla de andra kyrkobesökarna hade tagit av åt annat håll, och att hon var ensam på gatan. Ändå fortsatte de blodröda fotspåren att avteckna sig framför henne.
   "Det är min stackars fostersyster, som går där," tänkte hon då och hon visste med sig att hon hade anat det hela tiden. Att det var hon.
   "Ack, min arma fostersyster. Jag trodde att du vandrade så lätt fram över jorden att du inte stödde din fot mot marken. Men inte kan någon av de levande förstå hur plågsam din vandring är för dig."
   Tårarna strömmade ur ögonen, och hon suckade: "Att hon inte kan hitta ro i sin grav! Det är mitt fel att hon har varit tvungen att irra omkring här så länge att hennes fötter börjat blöda!"
   "Stanna, min kära fostersyster!" ropade hon. "Stanna, så att jag kan få tala med dig!"
   Men då hon ropade på det här sättet såg hon att fotspåren sattes ändå snabbare på snön, som om den döda skyndade på sina steg.
   "Nu flyr hon iväg från mig. Hon väntar sig inte någon mer hjälp av mig," sa Elsalill.
   De blodiga fotspåren gjorde henne alldeles utom sig, och hon ropade: "Min kära fostersyster! Jag skall göra allt, vad du vill, så att du kan hitta ro i din grav."
   Kort efter att Elsalill hade sagt dessa ord, kom en storväxt kvinna, som hade gått efter henne, fram till henne och lade sin hand på hennes arm.
   "Vem är du som går här på gatan och gråter och vrider händerna?" sa kvinnan. "Du är lik en liten jungfru som kom till mig i fredags och bad om ett arbete och sedan försvann för mig. Eller är du kanske densamma?"
   "Nej, jag är inte densamma," sa Elsalill, "men om det är så som jag tror, att ni är värdinnan på rådhuskällaren, så vet jag vilken jungfru det är som ni talar om."
   "Då skall du tala om för mig varför hon gick iväg från mig och inte har kommit tillbaka," sa värdinnan.
   "Hon gick iväg från er," sa Elsalill, "därför att hon inte ville höra rösterna från alla de brottslingar som satt i er sal."
   "Det sitter många vilda karlar i min sal, men inte sitter det några brottslingar där," sa värdinnan.
   "Ändå hörde jungfrun att tre män satt där och talade med varandra," sa Elsalill, "och en av dem sa: 'Drick, min bror! Herr Arnes penningar räcker ännu.'"
   Då Elsalill hade sagt detta, tänkte hon: "Nu har jag hjälpt min fostersyster och talat om vad jag har hört. Låt nu Gud hjälpa mig och göra så att värdinnan inte tror på mina ord, så har jag ingen skuld."
   Men då hon såg på värdinnans ansikte, att hon trodde henne, blev hon rädd och ville fly sin väg.
   Men innan hon hann att ta ett steg, hade värdinnans tunga hand fattat ett säkert tag i henne så att hon inte kunde undkomma.
   "Har du hört att det sagts att sådana ord har blivit uttalade i min källarsal, jungfru," sa värdinnan, "då kan inte du springa din väg. Utan du måste följa med mig till dem som har makten och viljan att gripa mördarna och som sedan även kan straffa dem."

Originaltext: http://runeberg.org/herrarne/15.html