Folkteknik
 |
Denna boksida är en s.k. stubb, alltså bara påbörjad. Hjälp Wikibooks genom att skriva mer! |
Folkteknik redigera
På 60-talet började man tala om “anpassad teknologi”. Det var en översättning från engelskans “appropriate technology”. Anpassad till vad då? kan man fråga sig, och för att förtydliga säger man ofta u-landsanpassad teknik. Det är lite olyckligt, eftersom det antyder att det finns en fundamental skillnad mellan länder, när klyftan i själva verket går rätt igenom både i-länder och u-länder.
Begreppet folkteknik står i kontrasterar till högteknologisk forskning och till kommersialisering av dess resultat. Avgörande är att utvecklingsarbetet görs av eller mycket nära dem som berörs av lösningen.
Högteknologiskt utvecklingsarbete sker i laboratorier där man har en begränsad kunskap om dem som kommer att beröras av resultaten. De som kommersialiserar innovationerna tänker visserligen mycket på användarna men betraktar dem primärt som kunder och betalare. Folkteknisk utveckling sker däremot i varje hem, där man försöker lösa något problem eller få något gjort med det material man kan få tag på. Var och en som känner folkets behov kan bidra till tekniska lösningar som tillgodoser dem.
Det krävs att man kan sätta in behoven dem i ett socialt sammanhang och att man har vetenskapliga, tekniska och hantverksmässiga kunskaper. Man måste också veta vilka lösningar marknaden kan erbjuda, och ibland använda dem för andra problem än de varit avsedda för. Sådana kunskaper finns lite var stans bland folket. Det gäller att inte vänta på att lösningarna ska komma till en från forskningslaboratorierna och från affärerna. Ta initiativet. Bygg själv. Gör saker efter ditt eget huvud. Visa för andra. Det är folkteknik.
Folkteknik kan sägas vara teknik av folket för folkets behov.
Är inte all teknik för folkets behov, kanske någon frågar. Svaret är nej. Mycket i den teknologiska utvecklingen är inte alls behovsdrivet utan utvecklas som realiseringar av möjligheter som öppnats av vissa vetenskapliga eller teknologiska genombrott.
E = mc2 öppnade för kärnsprängningar utan att just behovet av stora sprängningar hade formulerats dessförinnan. Uppfinningen av transistorn ledde med en viss obönhörlighet till integrerade kretsar och IT. Idéerna till den bärbara radion och den sladdlösa datorn fanns innan, och när de kunde förverkligas, då förverkligades de. I efterhand kom tankarna på vilka av dessa realiseringar man kunde få avsättning för. Det var inte så att man just på 50-talet hade speciellt behov av att höra på musik på badstränderna, på 70-talet att lyssna på musik vid joggning och på 80-talet att tala i telefon vid bilkörning. Det blev så. Teknologin styrde beteendet.
Folkteknik har blygsammare mål än atomåldern och IT-revolutionen. Det är inte fråga om stora pengar och dyra patent. Samtidigt bär den inom sig enorma anspråk: att inte bara vara en viljelös medaktör i en obönhörlig kommersialisering av gjorda upptäckter, utan att bestämma utvecklingen själv. Att plocka bland det som har kommersialiserats och bland annan kunskap och sätta ihop det till teknologiska lösningar som kan spridas av folket för folket. På sikt en rättvis värld.
Denna bok vill samla och utveckla idéer disparata till en början, förhoppningsvis efter hand mer integrerade – med sikte på folkets behov.
Att bygga solugn med lokalt material i tropikerna redigera
Det mesta av den energi som konsumeras på jorden är i grunden solenergi, fast vägen från källa till användare ofta är lång och krånglig. För att minska förlusterna på vägen krävs ofta dyr högteknologi. Solugnen är ett undantag. Den fungerar när det inte är mulet – på många håll i tropikerna för det mesta. Särskilt bra fungerar den där öknar hotar breda ut sig, och där behövs den mest.
Det som driver ökenutbredningen är dels ett obarmhärtigt solsken och dels ett stort uttag av ved från skogarna. Det är mest matlagning som förbrukar ved i tropikerna, och alla bränslen som skulle kunna ersätta ved är dyra.
En solugn kan vem som helst lära sig att bygga. Man kan samlas till en studiecirkel och bygga sina ugnar tillsammans Varje deltagare tar med sig en glasskiva till första mötet, sen skaffar man kanske plåten tillsammans och hittar resten av materialet någonstans. Mer behövs det inte.
Denna anvisning förutsätter inte att man är speciellt snickarkunnig. På platser där trä är en bristvara brukar inte träkunnande vara så allmänt som vi i norden är vana vid. Vi förutsätter inte heller att byggaren har tillgång till hyvel eller plåtsax. Det går att bygga en solugn ändå, om viljan finns.
Detta är inte en anvisning att följa steg för steg, utan en samling idéer som en intresserad läsare kan utveckla vidare och testa.
Konstruktionen redigera
Denna instruktion handlar om en specifik typ av solkokare – solugn av lådmodell. Konstruktionen kan modifieras, men elementen är alltid de samma:
Kastrullen med maten står på en svartmålad bottenplåt inuti en låda vars ovansida utgörs av en glasruta som ligger an mot lådans kant med en tätning. Lådans insida är fodrad med något värmeisolerat material. Kastrullen har ett svart lock eller är täckt med genomskinlig plast för att förhindra avdunstning. Normalt har en sådan ugn en reflektorskiva klädd med aluminiumfolie för att fånga in mera solljus. Den är ofta utförd som ett uppfällbart lock utanpå glasrutan. Locket kan ställas in i olika vinklar. När man ska bygga en solugn får man räkna med att köpa glasrutan och aluminiumfolien, liksom plåt spik och svart målarfärg. Övrigt material, såsom papper, tyg och träbitar kan man hitta lite varstans.
Fysikalisk princip redigera
Strålningen från solen går genom den genomskinliga glasrutan och absorberas av den mörka bottenytan som blir het. Värmet leds från bottenplåten till kastrullen som också den blir varm. Konstruktionen fungerar som en fälla för värmet, som har svårt att tränga genom glaset (växthuseffekten) eller ta sig ut genom de värmeisolerade väggarna. När värmet inte kommer ut, samtidigt som solstrålning hela tiden kommer in genom glaset, kommer temperaturen att stiga tills maten börjar koka.
Uppvärmningen blir effektivare om lådan har en reflektor som samlar in inkommande strålar som annars skulle ha fallit bredvid lådan och speglar ner dem i lådan, så att bottenplåten och kastrullen belyses ännu starkare.
Glaset redigera
Glaset brukar vara konstruktionens dyraste del. Man kan börja med att skaffa ett glas och låta dess dimensioner bestämma lådans. Även så små glasrutor som 20 x 30 cm kan fungera, men kapaciteten är då begränsad till en liten kastrull åt gången när man lagar mat. För att utan problem kunna koka i två större kastruller samtidigt bör rutan inte vara mindre än 40 cm x 50 cm. Ju större glas desto bättre uppvärmning, och större chans att lyckas också när det är moln på himlen. Nackdelen med en stor solugn är att den är tung att bära.
Ett vanligt fönsterglas brukar finnas att köpa också i småstäder. Ett tjockare glas isolerar bättre och går inte så lätt sönder, men det är dyrare och gör ugnen tyngre att bära.
Man kan också bygga med dubbelt glas med en luftspalt emellan. Det har både fördelar och nackdelar. Å ena sidan isolerar det bättre än en enkel ruta och bidrar till att hålla ugnen varm, men å andra sidan blir det då inte två utan fyra passager mellan glas och luft, och i varje sådant optiskt gränsskikt kommer en del av solstrålningen att reflekteras bort i stället för att tränga ned. Det är svårt att bedöma om fördelarna eller nackdelarna överväger. Bägge sorternas solkokare fungerar bra.
Glasrutornas kanter skor man lämpligen med vävtejp för att göra dem mindre ömtåliga och vassa. Om man vill göra en dubbelruta kan man helt enkelt limma fast remsor av masonit i kantena mellan de två glasen innan man sätter på tejpskoningen.
Lådan redigera
Lådan ska vara så djup att den största kastrull man tänker använda inte kommer att nå upp till glaset när den står på bottenisoleringen, som blir ungefär fyra centimeter tjock. Det betyder att den yttre höjden blir sådär en 20 centimeter. Bredden och längden ska vara som glasrutan man införskaffat - eller några millimeter större, enligt vad som diskuteras nedan i sektionen om tätning.
I stället för att skaffa glaset först och låta dess dimensioner bestämma lådans, kan man göra tvärtom. Om man råkar ha en lämplig låda, som är både stark, lufttät och lagom stor, och om man har chans att få glaset tillskuret efter behag, då besparar det en mycken möda. Men sällan är det som allting passar. Ett kasserat kylskåp är ganska bra, och har rentav värmeisolerade väggar, men det är lite för djupt. Så för det mesta får man snickra lite.
Man kan bygga lådan med snedliggande glasruta. Det har flera fördelar. Ingenstans i världen befinner sig solen nära zenit mer än några få timmar dagligen under högst några få månader per år. För övrigt faller solestrålarna in snett, och med snedtak blir framkanten lägre så att den inte skuggar kastrullen och bottenplattan så mycket. Dessutom blir det mindre återreflektion i glasrutan när strålningen faller in mera vinkelrättmot glasytan.
Nackdelen med sådant ”pulpettak” är att det är svårare att snickra. Man får mäta och tänka mer, och behöver helst en hyvel för att snedfasa överkantslisterna så att de sluter tätt mot glaset. Det virke man får tag på kostnadsfritt brukar också vara av en kvalitet som är svår att bearbeta.
Masonit är ett lämpligt material, som ger tillräcklig stadga åt lådan utan att den blir för tung – men inte heller så lätt att den blåser omkull när man har reflektorn uppfälld. De fem bitarna - fyra sidor och botten – sågas till och spikas ihop med ribbor längs kanterna.
Ofta är masonit dyrt eller svårtillgängligt, medan man kan hitta alla möjliga andra bitar av trä och olika skivor som går att utnyttja. Det går lätt att anpassa konstruktionen efter vad som finns. Man kan komma ifrån ”finsnickeriet” med lister i hörnen om man gör bägge gavlarna eller bottnen av bräder eller spånskiva, som man direkt kan spika fast de övriga sidorna i. En låda gjord helt i trä tenderar att bli rätt tung, men det är den enda nackdelen.
Kartong är ett material som brukar finnas tillgängligt i stora mängder. Att bara ta en pappkartong som låda är dock inte så lätt. Ska man göra en låda helt av kartong, måste den helst vara byggd på en träram som är så stabil att den alltid sluter tätt mot glaset. Även då är det risk att vindpustar trycker mot kartongsidorna så att kall luft ”pumpas” in i kokutrymmet”. Det finns andra nackdelar med papplådor: Konstruktionerna blir så lätta att de lätt välter när det blåser, de tål inte regn och de kan snabbt bli uppätna om det kommer en flock getter. Trots det vore det välkommet med nya idéer kring papplådor, för de är ju rikligt tillgängliga nästan överallt.
Plåt är ett bra konstruktionsmaterial, och har man möjlighet att klippa plåt kan man göra fina solugnskonstruktioner med detta material som grund.
Man ska kunna bära in solkokaren när det börjar regna, kanske också till natten. Därför brukar man förse dem med bärhandtag på utsidan.
Isoleringen redigera
Det är praktiskt att invändigt klä lådan med wellpapp eller annan kartong för att ge en stark och slät yta. Det gäller både botten och de fyra väggarna. Man kan inte förvänta sig att hitta en pappkartong som passar precis att bara stoppa ner och skära av, så man får vika, klippa och kanske limma lite. Mellan denna inre yta av kartong och lådans yttervägg ska det finnas en cirka två centimeters spalt fylld med isolerande material.
Det är inte viktigt att kartongsidorna passar precis i hörnen utan minsta springa. Visserligen möjliggör springor luftväxling mellan kokutrymmet och isoleringsutrymmet, och därmed avkylning, men i praktiken påverkar det inte funktionen märkbart. Det kan också vara en hygienisk fördel att eventuell fukt som råkat hamnat i isoleringen kan ta sig ut.
Det material som fyller utrymmet mellan inner- och ytterväggen ska innehålla mycket luft men hindra att den rör sig. Luft är nämligen det bästa isolermaterialet så länge den inte börjar transportera värme genom sin rörelse. Nästan vad som helst som är fluffigt duger: Bitar av frigolit, gräs, tidningar, plastpåsar eller tyg. Tidningar kan man väta ner och sedan torka så att de blir buckliga och porösa. Så länge man använder kokaren regelbundet är det ingen risk att organismer börjar leva i dessa “råttbomaterial”. När man inte använder kokaren är det viktigt att ställa upp glasrutan lite på glänt, ifall det har kondenserats ånga i något svalt hörn nere i isoleringen. Av samma anledning är det ingen nackdel att ytterväggarna inte är perfekt lufttäta. Lämna inte heller kvar några kastruller i koklådan.
Normalt brukar solugnar ha insidan tapetserad med aluminiumfolie. För bottnen är det säkert bra, så att man inte förlorar alltför mycket värme från den heta plåten ner till bottnen. Också för väggarna kan det vara så att folien bidrar till att reflektera värme tillbaka till kastrullen istället för att värma upp kartongväggen, och den kan också bidra till att leda fram solstrålningen till bottenplåten, men det är inte otvetydigt att det blir så. Ugnar utan folie på väggarna visar sig fungera bra också.
Som lim kan man använda vetemjölsklister. Det håller bra och man kan vara tämligen säker på att det inte avger skadliga substanser vid den höga temperaturen i ugnen. Mindre säker kan man vara på övriga material – wellpall, masonit, tyg och frigolit. De tre sistnämnda finns dock längre ut i konstruktionen och blir därför inte så varma. Kartongen däremotger säkert ifrån sig en del ämnen så länge ugnen är ny. Att de skulle komma in i maten verkar föga troligt, men vill man vara på säkra sidan kan man göra som man normalt gör, tapetsera innerväggarna med aluminiumfolie.
Bottenplåt redigera
Kastrullen mottar värme dels från den omgivande varma luften, dels från plåten den står på. Eftersom det är plåten som primärt värms upp av solstrålningen, är den varmast – över 130 grader. Det är viktigt att både plåten och kastrullbottnen är plana, så att de är i så god kontakt att värmet lätt leds från plåt till kastrull.
Tunn förzinkad stålplåt (takplåt) brukar vara lätt att få tag på. Plåt som är tjockare eller tunnare fungerar också bra. Aluminium leder värme betydligt bättre än stål och bör därför fungera mycket bra.
Plåtarbetet är vanligen det mest krävande momentet i solkokarbygget. Det är svårt att kapa plåten utan att den blir bucklig om man inte har tillgång till plåtsax. Att plana ut bucklig plåt är nästan omöjligt.
Plåten ska täcka hela bottenytan för att utnyttja varje gnutta av den infallande strålningen. Vanligtvis är den formad som ett lågt tråg genom att dess fyra kanterna är uppvikta några centimeter och ihopbockade så att det blir tätt i hörnen.. Huvudskälet är att undvika att det ska komma ut vatten i isoleringen om det skulle koka över – något som dock i praktiken aldrig sker. De uppvikta kanterna kan eventuellt bidra till att fånga upp några perifera ljusstrålar. Man skulle kunna tänka sig att låta de uppvikta kanterna vara ännu bredare. Då skulle väl ytterligare lite mer solstrålning absorberas, men samtidigt skulle den ökande ytan medföra att mer av plåtens värme avgavs till luftutrymmet, vilket är en mindre effektiv värmeförmedlare än plåten själv, så nyttan med bred kant är tveksam.
För att absorbera den solstrålning som når plåten måste den ha en svart yta. Det behövs ett jämnt, tunt och hållbart skikt.
Det vanligaste är att man målar med vanlig målarfärg – med pensel eller spray efter att först ha rengjort ytan med sprit. En nackdel är att färgen under de första kokningarna ger ifrån sig feta substanser som sätter sig på glaset och andra ytor. De går visserligen att torka bort, och man kan ju köra kokaren utan mat några timmar först för att driva ut dessa oönskade föroreningar, men efter det är färgskiktet ganska ömtåligt.
Om man inte är direkt ovarsam kan man sedan använda kokaren under något år innan färgskiktet är så slitet att man kan förmoda att strålningsabsorptionen blir lidande. Icke desto mindre är det otillfredsställande att använda svårtillgänglig färg avsedd för rumstemperatur och bränna sönder den så att den blir dålig, när det antagligen finns någon enkel bra metod alldeles kring hörnet. Det skulle behövas en del experimenterande för att kunna föreskriva ett säkert förfaringssätt. Kanske kan man svärta plåten i lågan från en brasa på kådig ved? Men det behövs speciell teknik för att det inte ska bli mest löst sot utan ett segt, heltäckande, hållbart skikt.
Plåten och glasrutan är de två kritiska delar som en vanlig solugnsbyggare behöver köpa. Medan fönsterrutor finns färdigt tillskurna att köpa saknas det en standardprodukt i fråga om plåt. Järnaffärerna skulle kunna göra en insats för att få igång solugnsproduktionen om de började saluföra lämpliga plåtbitar.
Man kan nedbringa värmeförlusten genom bottnen om plåten inte placeras direkt på den aluminiumfolieklädda wellpappersbottnen utan läggs på några träbitar som åstadkommer ett smalt luftskikt.
Tätning redigera
Glasskivan behöver inte vara fäst vid lådan på något sätt utan kan helt enkelt ligga löst utanpå dess kant. Då blir det är enklare att bygga och minst lika bekvämt att använda som ett infattat fönster med gångjärn. Man kan lämpligen göra något slags stopp på bakkanten som hindrar glaset att hasa ner när man gläntar på det. Masonitväggen kan till exempel sticka upp någon centimeter över listen som glaset ligger på.
Om man har en ugnsmodell med snedliggande glas behövs det en stoppkant framtill också, men man får se till att det finns åtminstone ett urtag i den så att man kommer åt kanten av glaset med fingrarna när man ska lyfta på det. Något speciellt handtag i glaset behövs inte. Risken att man ska bränna sig på het ånga är obetydlig om man är någotsånär snabb när man öppnar och stänger glaset.
Det är viktigt att det när kokningen sker inte finns någon springa mellan glas och lådans kant, där den varma luften kan ta sig ut och kall luft ta sig in. Man kan bygga en låda med så stor precision och stabilitet att ingen speciell tätning behövs förutom den skoning av vävtejp som löper runt glasskivan. Vanligtvis är det dock klokt att göra en tätning av något mjukt material. Det gäller speciellt om kanten är ojämn eller lådan så eftergivlig att något hörn av den kommer att hänga ned när den står på ojämnt underlag. Det brukar inte finnas lätningslist att köpa var som helst, och det behövs inte heller. Man kan göra tätningen av remsor av tjockt eller flerdubbelt tyg, som limmas eller nubbas fast i kanten. Finns det tillgång till bilskrot kan man använda gummitätning från bilrutor.
Kastrull och lock redigera
Kastruller av tunn aluminium ger bäst värmeöverföring. Använder man vanligt kastrullock ska det vara svartmålat på ovansidan, så att det inte reflekterar iväg värdefull solstrålning tillbaka upp mot himlen.
Ett alternativ till lock är att täcka kastrullen med genomskinlig plast. Då tränger solljuset rätt igenom plasten och träffar maten direkt. Fördelen med ett sådant arrangemang är att man kan se genom den och hålla koll på när maten börjar koka eller kokar för hårt, eller hur riset sväller. Man sätter stort värde på den kontrollmöjligheten eftersom man inte gärna kan lyfta på locket så ofta. Att öppna både glaslocket och sen kastrulllocket som vid vanlig kokning skulle nämligen kyla ned hela ugnen och förlänga koktiden.
Genomskinligt lock fungerar också som en livsmedelssäkerhetsgaranti. Kan man se att maten verkligen kokar med ordentliga bubblor vet man att den hettats upp till vanlig koktemperatur (100 grader Celsius om man inte befinner sig på en mycket höglänt plats). Då är det inte större risk att bakterier överlever än vid lika långvarig kokning över eld. Man behöver inte heller tänka mer än vanligt på att de toxiska substanser som finns i bönor och svamp blir ordentligt förstörda.
Det har också ett propagandavärd att kunna visa andra hur maten kokar. Skeptiska människor som som inte har erfarenhet av solugnar tror ofta att solkokning innebär att maten baddar sig varm utan att kokning sker. Genom plastfoliet kan de se att den sjuder, med bubblor och allt, och att det inte är någon principiell skillnad i processen.
Nackdelen med plastpåsetäckning är att maten sällan är så svart som ett svartmålat lock, varför inte all solstrålning absorberas utan en del reflekteras bort. Kokar man till exempel vitt ris blir det väldigt lite absorption inne i kastrullen och man är helt hänvisad till den strålning som faller bredvid kastrullen på bottenplattan och värmer där. Det brukar dock gå utmärkt att koka också ris med plastfolietäckning av kastrullen bara ugnen inte är för liten
Det brukar gå bra att använda vanliga etenplastpåsar, sådana som man köper till exempel bröd i och som finns gratis tillgängliga på de flesta håll. Det är synnerligen ovanligt att den smälter i en solugn av vanlig konstruktion – så länge den inte är i direkt kontakt med bottenplåten. Det enda är att den kan bli lite deformerad i kanterna.
Man kan fläka upp plastpåsen längs ena sidan och spänna den över kastrullöppningen och sen sticka ner flikarna i kastrullens ena grep. Det blir tillräckligt tätt för att hålla avdunstningen nere så att det inte blir kondensdroppar på glasskivans insida.
Om det bildas kondensdroppar på glasrutan blir det svårt att hålla temperaturen uppe. För att undvika det ska man se till att plasten sluter någorlunda tätt och undvika för häftig sjudning. Kondensproblemet är ovanligt i kokare som inte har en perfekt lufttät innerlåda utan springor i hörnen, för då har fuktigheten en chans att försvinna från det inre ugnsutrymmet. Det är en klar fördel, men då är det viktigt att lådan får stå öppen över natten så att all kondens i isoleringen får vädras ut.
Reflektorn redigera
Solugnar brukar oftast vara utrustade med en enkel uppvikbar reflektor gjord av aluminiumfolie limmad på en skiva av masonit eller kartong, av samma storlek som glaset. Det blir att se ut som locket på en kista, fäst vid lådan med något slags “gångjärn”, och med en justerbar stötta på ena sidan. Gångjärnen kan göras av böjliga remsor av plåt eller plast. Som stötta kan man använda en styv ståltråd (2 mm), som med en ögla är fäst i locket och i andra änden har en vinkelböjd ände som kan stoppas in i något av ett halvdussin alternativa tvåmillimeters hål i lådans gavel. Varje hål ger sin reflektorvinkel, och man väljer den som passar för den aktuella solhöjden.
Att ställa in solugnen efter solen redigera
När man ska koka riktar man först lådan så att den vetter mot solen. Man kan titta efter att det faller skugga på baksidan men inte på gavelsidorna. Om solen står lågt kan man eventuellt palla upp lådan med en sten så att den kommer att stå lite snett. Solen kan då skina ner i lådan bättre. Sen öppnar man reflektorlocket på vid gavel och vrider tillbaka det långsamt medan man iakttar den solreflex den kastar på marken. Man fortsätter att vrida locket tills man hittar den vinkel som får reflexen att i sin helhet falla ner i lådan och lysa upp kastrullen och den svarta bottenplåten. Slutligen sätter man in stöttans fot i det hål som ger den bästa möjliga vinkeln, och kokningen har börjat.
Har man möjlighet kan man snabba upp kokandet genom att allt som oftast gå och vrida på hela kokarlådan och söka nytt hål för stödpinnen så att de följer solen, men ofta behövs det inte. När solen ska passera zenit är det bäst att ha reflektorn vidöppen för att undvika att den kommer att skymma solen efter passagen. Reflektorn är i varje fall av föga nytta just när solen står i zenit, för den står då uppfälld i en vinkel som gör att den effektiva strålinfångningsarean är liten.
Matlagning med solugn redigera
Det tar längre tid att laga mat i en solugn än över en eld eller på en elplatta. I solugnen - och i vilken ugn som helst – går det långsamt att komma upp i kokningstemperatur, men när maten väl börjat koka är den snabbt färdig.
Med plasttäckt kastrull beror koktiden på hur mörk maten är på ytan. Om den strålning som trängt genom plasten träffar en ljus matyta, t.ex. ris, reflekteras den i stor utsträckning tillbaka ut i rymden. Oftast spelar det inte så stor roll eftersom den del av strålningen som faller på bottenplåten är så mycket större.
Om kastrullerna däremot är många och vida och täcker en stor del av bottenplåten kan den absorberande arealen bli för liten för att försörja ugnen med energi nog för kokning. Maten kan då visserligen bli mjuk ändå, om den får lite tid på sig, och kan till och med bli godare än vanligt kokt mat. Man får emellertid vara lite försiktig när tillredningstemperaturen är lägre än den vanliga, och fundera på om det kan finnas bakterier i den som kan ha överlevt tillagningen och kan ge hälsoproblem – antingen direkt eller efter att de fått tid att tillväxa. Det är bäst att ha en solugn som är stor nog för att hålla igång ordentlig kokning även om kastrullerna är många.
Om man använder svart lock på kastrullen istället för plast minskar man denna energiförlust genom reflektion, men man kan då inte kan se vad som äger rum inne i kastrullen. Det blir svårare att bedöma när maten är färdig. Med genomskinlig plast kan man däremot iaktta när kokningen börjar för all mat utom för ris, som normalt hinner svälla så mycket innan vattnet kommit upp till kokpunkten så att den kokande vattenytan döljs.
För att koka ägg begövs ingen kastrull och vatten över huvud taget. Man lägger dem helt enkelt på bottenplåten. Det spelar inte just någon roll om de ligger där i kontakt med den varma luften en halv timme eller mer – smaken är som typiska kokta ägg i vilket fall. Det enda är att det kan bli en liten mörk fläck i äggvitan på den sida som legat an mot plåten. Det kan man undvika om man lägger varje ägg på ett litet underlag.
Normala koktider: Kyckling i en liten kastrull tar 50 minuter i starkt solsken. Ris i en stor kastrull tar två timmar. Vill man minska återreflektionen vid riskokning kan man lägga bladgrönsaker utanpå riset i kastrullen. De är betydligt mörkare än riset.
Det spelar ingen större roll om kastrullerna står inne i ugnen för länge. Ingenting kan brännas vid, och normalt kokar det inte över heller. Kött blir ju mörare och ändrar karaktär när fettet kommer ut och blir till sås. Jämfört med vanlig kokning och varmhållning lika länge över låga bevaras smaken bra. Ris varmhålls oförändrat.
En stor fördel med solugn är att man inte behöver vara närvarande och passa kokningen. Man kan ställa upp ugnen på morgonen i skuggan på västsidan av huset. Vid middagstid har solen stigit så att dess strålar når ugnen, och har man reflektorn rätt inställd kan man fördröja uppvärmningen av maten någon timme, så att den är alldeles lagom kokt när man återvänder hem från arbetet på eftermiddagen.
Både för att koka, stekning och grädda bröd kan man använda stekpåse av plast i stället för kastrull. Det är en genomskinlig, värmetålig plastpåse som brukar finns att köpa i medelstora städer. Man stoppar i maten, sluter till påsen och lägger den direkt på plåten. Man får vara försiktig så att inte fett rinner ut på plåten eftersom målningen kan skadas när man sen ska göra ren plåten. Det gäller till exempel att vara försiktig med fisk med vassa ben som kan sticka hål i påsen.
Man kan också hänga upp en pytteliten påse i ett hörn av ugnen, så att den nuddar bottenplåten, och koka till exempel bönor eller grönsaker i den utan att det tar just någon plats. Man kan inte använda vanlig etenplast i kontakt med plåten – den skulle smälta omedelbart – utan enbart stekpåse.
Solkokarmodell avsedd för kontinuerlig produktion av hett (sterilt) vatten redigera
Princip redigera
Vattnet strömmar genom ett solvärmt element där det hettas upp till kokning och kyls ner igen genom att avge värme till nytt inströmmande vatten.
Konstruktion redigera
Apparaten består av tre parallella lodräta plåtar på någon centimeters avstånd så att vattnet kan cirkulera i de två mellanrummen. Plåtarna är förbundna med varandra med strängar av värmetåligt silikonlim längs under- och sidokanterna. Det är alltså limsträngarna tillsammans med plåtarna som innesluter vattnet. Vattnet som ska renas leds in genom ett hål nedtill i plåten på solsidan, stiger och rinner över mittplåten och nedåt på andra sidan den, innan det leds ut. Under sitt stigande värms vattnet upp, dels på grund av att ytterplåten på den sidan är svartmålad och absorberar solljus, dels genom att den mittersta plåten tillåter värmeöverföring från det tidigare uppvärmda, nu sjunkande vattnet på andra sidan (värmeväxlare enligt motströmsprincipen). Plåten på skuggsidan är utåt värmeisolerad med styrenskumplast. Solstrålningen koncentreras på den svartmålade plåtväggen av en kupad reflektor.
Material redigera
3 st plåtar av aluminium eller förzinkat stål. Exempelvis 40 cm x 30 cm.
Värmebeständigt silikonlim. Det finns motorblockspackningssilikon (”gasket maker”) att köpa även på rätt små orter. Om vattnet ska användas för invärtes bruk får man fundera på vad det kan finnas för substanser i limmet.
Svart målarfärg.
2 st genomföringar genom plåten. Ventilhus från cykelslangar med muttrar duger bra.
Plast eller gummislang.
Utvecklingsmöjligheter redigera
Konstruktionen kan varieras på ett flertal sätt. Bland annat får man ta hänsyn till vilket lim man använder och hur plåtytan är beskaffad. Man får testa och ta ställning till följande:
- Är vidhäftningen mellan silikonlimmet och plåtytan är tillräckligt god för att hålla ihop konstruktionen? Annars får man komplettera med skruvförband
- Går det att åstadkomma en tillräckligt tjock silikonsträng för att hålla plåtarna på rätt avstånd? Annars får man lägga in plast-, gummi- eller metallstrimlor som distans.
- Vilket är det optimala avståndet mellan plåtarna? Det ska vara möjligt för ångbubblor att obehindrat leta sig uppåt utan att det påverkar vätskans strömningshastighet. Högst uppe bör plåtarna vara bockade utåt, så att profilen blir trattformad, för att garantera att ångbubblor kan frigöras utan att överkokning sker.
- Hur ska den mittersta plåtens överkant utformas, där vattnet ska rinna över från den sida där det värms till den där det svalnar? Ska det rinna över längs hela överkanten eller i ett hål eller i ett urtag i överkanten placerat diahonalt i förhållande till inloppshålet?
- Hur ska utloppet utformning? Vattnet rinner nedåt på utloppssidan och måste samlas ihop i nederkanten, men för att garantera att vätskenivån hålls konstant måste utloppet vara upptill. Det kan kanske bäst åstadkommas med en kanal skapad av en extra silikonsträng som löper lodrätt en bit från kanten. (Om den bara är smal blir strömningshastigheten där så stor att jämförelsevis föga oönskad värmeöverföring hinner ske.) En annan möjlighet är att låta utloppsslangen vara permanent dragen i en böj uppåt som når upp i nivå med mittplåtens överkant eller hål. Då får man se till att dess ände inte hänger ner och bildar en hävert.
- Hur ska reflektorn konstrueras? Ska den vara helt integrerad, så att en av elementets plåtar sticker ut i nederkanten och där är böjd till en kupad spegel? Eller är det bättre med en stor böjd masonit- eller kartongskiva klädd med aluminiumfolie? Ska reflektorn vara fixerad eller rörlig i förhållande till absorbator/värmeväxlarelement? Hur mycket kan man luta elementet med bibehållen funktionalitet? Om man kan luta den mycket kanske man inte behöver någon reflektor alls, utan kan nöja sig med direktinstrålningen. Eller ska man göra tvärtom och ha reflektorer och absorbatorer på bägge sidor om ett strikt lodrätt och trerummigt element med utlopp från mittutrymmet?
- Hur ska stativet konstrueras, så att man lätt kan rikta om apparaten och följa solen?
- Hur fäster man lämpligen slangar, slangklämmor och tratt så att man kan reducera flödet och ösa på råvatten och samla upp sterilvatten utan att funktionen påverkas?