Datorn i grundskolan, en IT-teknikers betraktelser/Kapitel 7, Porr och våld

Hur skyddar man barn och elever från negativt innehåll på Internet

Internet är inte bara fördelar. Alla avarter man kan tänka sig frodas på hemsidorna därute i cyberrymden och ingen elev går riktigt säker för att, av misstag eller avsiktligt, ramla in på sidor med tvivelaktigt innehåll. Detta är något eleverna mest tycker är roligt samtidigt som både föräldrar och lärare har sina betänkligheter över att släppa ut dem fritt som kalvar på grönbete. Uppenbarligen behövs någon form av kontrollsystem eller filter för att skydda eleverna från sin egen nyfikenhet. Detta har skapat en hel del debatter och delat upp vuxenvärlden i två läger; det ena som förordar kontrollsystem i datorerna och det andra som förordar att eleverna skall ha ett inbyggt kontrollsystem i sina egna huvuden.

Förr kan man kanske säga att många människor underskattade vad tekniken kunde göra medan det idag (2023) kan kännas som om pendeln svängt över till andra sidan, att många numera tror att allt går att lösa med datorer (även barnuppfostran!). Det bästa torde därför vara en kombination av följande två läger:

Filter i hjärnan

Det fanns en gång en man på Skolverket som hette Stig Roland Rask. Han var en stark förespråkare för att sätta filter i hjärnan på eleverna och var väl litet före sin tid i sin syn på Internets utveckling. Han ansåg att eftersom elever och barn alltid, förr eller senare, kommer att hamna på sidor av tvivelaktig karaktär är det omöjligt att förhindra att de hamnar där. Sker det inte hemma, eller i skolan, så händer det hemma hos någon kamrat.

Av den anledningen är det bättre att i förväg gå igenom vad de kan tänkas se i en klassrumsdiskussion där man går igenom vad det egentligen innebär. Flickor (och pojkar) som t.ex. är med på porrbilder – är de verkligen helt frivilliga? Vill flickor fotograferas nakna, eller kan det finnas tvång eller ekonomiska motiv bakom? Har inte dessa flickor en mamma, syster eller bror någonstans? Skulle någon av eleverna vilja att deras mamma eller syster fotograferades på dessa sätt? osv. Genom detta ansåg han att man kan vaccinera eleverna i förväg så eleverna själva kan ta ställning mot information av förnedrande, sexistisk, rasistisk, våldsam, pornografisk eller drogförhärligande karaktär när de stöter på den på Internet.

Filter i datorerna

Precis som Rask anser jag själv att eleverna säkerligen kommer att hitta tvivelaktigt material på Internet, men lika litet som de bryr sig om alla förmaningar om att inte se på barnförbjudna våldsfilmer, lika litet kommer de att bry sig om försöken till vaccinering. Diskussionerna om vad man kan hitta snarare väcker deras nyfikenhet mer än deras avsky för företeelserna. Det är barn vi talar om och barn skall inte själva ta ansvar för sina handlingar – det skall vi i vuxenvärlden göra så långt det bara är möjligt. När däremot eleverna kommit upp i tonåren blir vi nog tvungna ändå, främst pga. teknikens tillkortakommanden, att utgå ifrån Rasks ståndpunkter.

I princip tycker jag att det inte skulle behövas filter i datorerna utan varje gång något anmärkningsvärt dyker upp från Internet skulle man ta en diskussion om det i klassen för att tillsammans bearbeta det vi hittat. Problemet är att det är omöjligt att ha vuxna i närheten av eleverna hela tiden och lika omöjligt att ta diskussionen varje gång eleverna kommer till tvivelaktiga sidor. Av den anledningen är jag själv för att man spärrar datorerna mot oönskat innehåll – men det är lättare sagt än gjort.

Var går gränsen?

Anta att man har regler i skolan som säger att man inte får surfa med skolans datorer på sidor som innehåller våld, porr, droger eller rasism. Hur bevisar vi att eleverna gjort fel? Vad är våld? Vad är pornografi? Vad är drogförhärligande? Vad är rasistiskt? osv. Detta är också frågor man måste ställa sig. Jag har inga bra svar på frågorna men några enkla tumregler.

• Våld är det som i text eller bild visar när människor skadas på ett sätt som inte visar någon hänsyn eller medkänsla.

• Pornografi är textbeskrivning av sexuella aktiviteter eller när kön, bröst eller stjärt visas på fotografi eller teckning i avsikt att vara upphetsande samtidigt som det som visas blir ett objekt. Visserligen innebär denna drastiska begränsning att även bilder gjorda av renässansmålare kan betraktas som porr, men det är enklare att ta tag i diskussioner med eleverna vid den nivån än att diskutera råare avarter av sexualiteten.

• Drogförhärligande är text eller bild där droganvändning visas upp på ett positivt sätt utan att någonting om nackdelarna nämns.

• Rasistiskt är när man i text eller bild (vit makt musik är gudskelov ovanligt på Internet) visar att en ras är bättre än en annan. Visserligen godkänner jag därigenom att människorna är uppdelade i olika raser, men det är en förenkling av verkligheten som barnen förstår.

Spärra Internet Explorer

Det första jag, och de flesta tänker på, är att det enklaste faktiskt vore att sätta in ett spärrfilter av något slag i själva surf-programmet. Tittar man i Internet Explorer så fanns det en spärr tidigare som hette PICS. Nackdelen var att den byggde på att de som skapade hemsidorna frivilligt lade in en PICS kod, vilket i princip ingen gjorde. Verktyget blev därmed lika värdelöst som en tandlös såg. Funktionen finns inte längre utan har ersatts med ett säkerhetssystem för Internet i Internet Explorer.

Partiell spärrning

En omväg, i alla fall om man har små barn vid datorerna, är att registrera vilka sidor man får surfa till i Internet Explorer. Det sker genom att klicka på [Verktyg] sedan [Internetalternativ]. Under fliken [Säkerhet] kan man ställa in Betrodda platser (som man alltid får surfa till) och Ej betrodda platser (som man inte kommer in på). Om man utnyttjar den här möjligheten att lägga in exakt vilka platser eleverna kan och inte kan besöka är man säker på att barnen absolut inte kan se någonting av felaktig karaktär.

Nackdelarna är dock att man rent fysiskt måste sitta och skriva i vilka sidor man får- och inte får besöka (varför finns inte möjligheten att importera en lista, Microsoft?), samt den nackdelen att alla dessa popup-fönster med reklam som Internet kryllar av aldrig är klassificerade vilket innebär att den grå rutan om att platsen inte får besökas ständigt dyker upp. Det går naturligtvis att klicka på avbryt-knappen, men litet störande är det. Dessutom innebär det att lärare som t.ex. vill ha med sidor om könssjukdomar i undervisingen om "sex och samlevnad" inte kan få det om den typen av sidor registrerats under Ej betrodda platser.

Spärra Internet med andra program

Under lång tid har jag försökt spärra tillgången till vissa platser på Internet för elever, men det går inte. För varje gång jag lagt upp ett hinder har eleverna kommit på ett sätt att komma runt det. I dagens läge, när man kan surfa på Internet genom vilken Android- eller Iphone som helst, kan man aldrig hindra eleverna genom spärrar i en server. Då måste man ha något program lokalt på elevens datorn som hela tiden övervakar användningen av Internet, men även det är i slutändan en tjänst som eleven kan stänga av. Skall datorn användas av äldre barn är man helt enkelt tvungen att återgå till Rasks modell med vaccinering av hjärnan istället för datorn.

En tänkvärd sak

I fall där läraren i preventivt syfte vill förekomma en elev innan eleven själv snubblar in på en sida inte avsedd för hens ålder kan det vara lockande för läraren att bli auktoritär och slå till med storsläggan. Läraren kanske explicit varnar eleven att hen inte får gå in på, exempelvis, pornografiska hemsidor (ordet kan trots allt stå i en skolas ordningsregler när eleven blivit äldre och kan börja gymnasiet och läraren kanske känner för att briljera och introducera ordet redan i grundskolan!). Sådana förfaranden är olyckliga för många anledningar men här följer två exempel på varför det är en dålig idé att förbjuda något utan utrymme för vidare diskussion eller argumentation. För det första finns det elever som sluter sig inåt när de känner att det inte finns utrymme för någon diskussion istället för att då komma till läraren, som förbjudit saken, med frågor (vad det nu än må vara!). Eleven kan därför ta saken i egna händer och försöker ta reda på vad det rör sig om utan att någon vuxen får reda på vad som egentligen försiggår i barnets huvud. För det andra så fungerar varningar som sådana ofta till motsatt effekt än vad läraren önskar. Det kan vara så illa att det råkar vara första gången eleven hör ordet (då har läraren alltså skapat ett problem, genom att tänka sig själv att det fanns ett, agerat därefter och kan därmed gjort mer skada än nytta!). Så istället för att landa i någon av dessa situationer kanske det kan vara bra att öppna en säkerhetsventil så eleven alltid har någon att diskutera saker med eller kanske ännu hellre, låta storsläggan vila för ovan nämnda saker?

Disciplinsvårigheter

Vad gör man då om man, trots alla föresatser, ändå har elever som medvetet går in på förbjudna platser på Internet? Det vanligaste straffet, som jag hört i olika skolor där jag har arbetat, har varit att eleven avstängs en bestämd tid från datorerna. Detta rimmar, enligt mig, illa med föresatsen om att datorerna skall vara en del av undervisningen. Om eleven avstängs blir det dessutom automatiskt så att läraren får mer att göra när lektioner skall planeras för klassen i övrigt samt extra planering för eleven som inte kan sitta vid en dator. Det är bättre att se på det skedda som vilket disciplinproblem som helst. Om en elev t.ex. klottrar på väggarna i toaletten, kan man inte stänga av eleven från toaletterna resten av terminen. I dessa fall är det bättre att kontakta hemmet och ha en diskussion med eleven i fråga tillsammans med målsman där man går igenom vad eleven gjort, vart den surfat, diskutera varför den surfade dit och hur man skall få eleven att avstå från beteendet i framtiden.